personer, uvaådan alltsa ITämgaät att emigråtionen fortfarande är i tillbakagående. Prinsessan Eugenia återkom i lördags till Stockholm efter en lycklig resa, och lärer h. k. h. befinna sig vid jemföreltevis god helsa. Privatbankerna. Med anledning deraf att en mängd enskilda bankers oktroyer under år 1875 löpa ut, är finansministern betänkt på förslag till ny lagstittning för sedelutgifvande banker, och har han för sådant ändamål sändt ett cirkulär till dessa institutioners styrelser med anmodan, att de må yttra sig bland annat om lämpligaste minimibelopp för grundfonder, om grunderna för gedelutgisningens belopp, om det sätt, på hvilket skyldigheten att inlösa egna sedlar bör fullgöras samt om lämpligaste sedelvalörer. Atven har finansministern påpekat, att det kan ifrågakomma, om bankerna skola inlösa sinå sedlar med mynt eller fortfarande hafva rättighet att inlösa dem med riksbankens sedlar. Landstingsordförande. I stället för landshöfd. H. Gyllenram är konsul R. A. C. Oramr förordnad till ordförande för Gottlands landsting. Dödsfall. Mannen med lien börjar nu att göra ymniga skördar, och nästan hvarje postdag bringar underrättelse om, att nya framstående offentliga personligheter fallit för hans framfart. Vi skola här nedan återgifva, med några korta dödsrunor den sorgliga listan öfver de nu senast bortgångne: Klara Mundt, bekant som tysk romanförfattarinna under namnet Louise Mihlbach, är ej mera. Hon afled i Berlin d. 26 d:s. Hon var född d. 2 jan. 1814, dotter till hofrådet och öfverborgmästaren Miller i Neubrandenburg, och gifte sig 1839 med den produktive skriftställaren Karl Mundt. Nu började äfven hon egna sig åt romanförfattande och utvecklade äfven hon en alldeles förvånande produktivitet. I hennes litterära verksamhet kunna tvenne afdelningar särskiljas. I den första raden at sina romaner visade hon håg att skildra det enkla och sanna naturlifvet i motsats till den moderna civilisationen, framställande kulturlitvet i taflor af sedligt förfall. Hon förrådde rik fantasi, men denna öfverskred för ofta det konstnärliga jemnmåttet och de etiska gränsskälen. Derpå vände hon sig till den historiska romanen, genom hvilken hon egentligen blef bekant och mycket läst äfven här i landet. Hon offentliggjorde på detta område snart sagdt ett helt bibliotek af skrifter, hvilka visserligen i allmänhet sakna den äkta skaldiska behandlingen af det historiska stoffet, men likväl utmärka sig genom en ej sällan lycklig karakteristik. Hon gjorde början med en cykel af romaner från Fredrik den stores tid; denne följdes af en liknande behandling af Napoleon I och hans familj, efter hvilka återigen kom det ena bandet på det andra af historiska romaner, noveller, teckningar etc. Julius Roderich Benediz afled äfvenledes d. 26 d:s i Leipzig etter ett längre tids kräftlidande. Han var född i nämnda stad d. 21 jan. 1811, erhöll sin bildning vid fursteskolan i Grimma, derpå i en skola i Leipzig, men började att år 1831, sedan han slutat sin gymnasiikurs, egna sig åt teatern. Han fick först anställning vid ett kringsresande skådespelaresällskap, for derefter som tenorist omkring bland teatrarne i Vestfalen och Rhenprovinserna samt gjorde sig fullt hemmastadd med scenens äfven litterära fordringar. Slutligen anstäld som regissör vid teatern i Wesel, lyckades han få upp sitt lustspel Das bemooste Hauptpå scenen (1841). Det gjorde under det största bifall sin rund på alla Tysklands teatrar och blef afgörande för hans lifsverksamhet. Hans alltmera tilltagande litterära verksamhet förmådde honom att lemna scenen som skådespelare och i Wesel till en början öfvertaga ledningen af en folktidskrift Der Sprecher. Han vände sig dock snart åter till teatern som dels regissör, dels intendent, sist i Frankfurt, hvilken befattning han dock lemnade 1858 för att uteslutande egna sig åt litteraturen och flyttade till sin fädernestad Leipzig. Såsom lustspelsförf. har han åtrönt en lysande framgång, och här i Sverige ha de flesta af hans stycken under bifall gifvits. De röra sig vanligen inom den högre medelklassen och ha framför allt den förtjensten att vara verkligt originala. nnu i går speltes på vår teater hans lilla, men verkligt goda stycke Nyärsnatten, hvilket som bekant är ett rörande memento mori. Hans flesta arbeten i scenisk väg väg förekomma i hans ännu under utgisning varande ÅGesammelte dramatische Werke. Derjemte utgaf han en hel del folkskrifter samt på senare tid äfven vetenskapliga afhandlingar om det det muntliga föredraget eller deklamationen. Guerazzi, den ansedde italienske skriftställaren, har nyligen aflidit i Livorno, der han var född år 1805. Vid 22 års ålder offentliggjorde han sin första historiska roman, Striden vid Benevento, i hvilken framhålles den moraliska tanken, att det behöfs rena händer för utförandet af stora ting. Guerazzi kastade sig nu i det politiska lifvet, deltog i de toscanska sammansvärjningarne 1831 och blef äfven satt i fängelse på ön Elba hvarest han skref tvenne — historiska romaner. Frigifven, utgaf han år 1847 i Florens trenne noveller. Hans republikanska åsigter vände likväl hela det liberala partiet emot honom. Fängslad, sedan frigifven och utnämnd till deputerad i Stora Rådet, halp han Montanelli i att stilla oroligheterna i Livorno och inkallades med honom i toscanska ministören. Utnämnd triumvir efter Leopold III:s af Toskana flykt, uppbar Guerazzi derefter som diktator ända till d. 12 april 1849 hela ansvaret för regeringen i sitt land. Derpå åter landsförvist, flyttade han till Piemont alltjemt litterårt verksam. Efter konungariket Italiens konstituerande blef han medlem af parlamentet och tillhörde här den radikala oppositionen. Som skriftställare hade han i Itallen en talrik, entusiastisk publik. Don Salustiano de Olozuga, den bekante spanPke statsmannen, har enl. ingänget telegram aflidit i Enghioen i Frankrike. Han var född år 1803 i Logröno, egnade sig åt lagfarenheten och satte sig som advokat i sin födelsestad. 1831 invecklades han i en sammansvärjning mot Ferdinand VII, blef grien, men undkom ur fängelset 1832 och flyktade till rankrike. Då han efter Ferdinands död återvände till Spanien, blef han invald i cortes och då Isabella förklarats myndig hemkallad från Paris, der han en tid varit sändebud, för att bilda en minister, som likväl endast höll sig några dagar. Han måste nu flykta till Portugal (i nov. 1843) och derifrän till England och Frankrike. På grund af den amnesti drottning Isabella utfärdat 1847, återvände han till Spanien, men blef på vägen till Madrid gripen och förd till citadellet i Pampeluna. Detta olagliga steg at hofvet törbittrade alla partier, hvarför man måeta åter frigifva OÖlnasaga conm Ilväl fXreivsae das un