IIvarjehanda. En ovilkorlig vägran. Den bekante amerikanske skalden Longfellow lefde en tid mycket indraget i Newyork sysselsatt med ett större poetiskt arbete. En besökande anmälde sig då i hans förstuga, men blef der af uppassaren afvisad. På den främmandes enträgna begäran gjorde sig emellertid den sistnämnde det onödiga besväret att gå in och fråga mr Longfellow, om han kunde taga emot, men fick såsom vanligt ett nekande svar. Då inträngde den främmande herrn utan tillåtelse och nästan med våld i skaldens rum: Ni får ursäkta, mr Longfellow, att jag är så djerf och stiger på, men jag kommer ända från Boston för att söka er, och det minst lika mycket i ert intresse som i mitt. Vi ha nemligen i Boston en stor blanksmörjsfabrik, Warren C:o; ja, den känner Ni nog; men ni vet kanske inte, att de ha engagerat en poet, som skrifver rimmade etiketter och annonser till deras blanksmörja. De göra med dessa verser mycket goda affärer. Nu må ni veta, mr Longfellow, att jag också är blanksmörjsfabrikant. och derföre har jag tänkt mig att om vi två arbetade ihop, så att jag lemnade blanksmörjan och ni rimmen, så .... Kasta ut karlen! Kasta ut honom genom dörren, ropade Longfellow; och blanksmörjsfabrikanten måste i största hast lemna den store diktarens sanktuarium. Opraktiska menniskor, som ej förstå sin egen fördel, mumlade industriidkaren, då han hunnit hemta andan efter det brådstörtade afskedandet.