dartiet tror sig kunna lita, utnämnes till komagarikets generallöjtnant i konungens frånraro och så länge som denna frånvaro varar. — Detta skulle vara ett lojalt försök med on monarki utan konung, följande på det lloala försöket med en republik utan republikaner. Eftersom allt är möjligt i Frankrike, ir detta förslag icke omöjligare än de andra, och att jag nämner det som allvarligt, kommer sig deraf, att en af de inflytelserikaste männen för dagen sade till mig igår: :Antingen skall grefven af Chambord komma tillbaka, eller ock skall marskalkens fullmakt undec en eller annan form förlängas. Det uppgifves äfven, att grefven yttrat till en af deputationen, som besökt honom, det påståendet, att han vill bekriga Italien, är en dårskap: Frankrike kan ej föra krig och behöfver lugn för att konstiturera sig. mm os LU mm mm BA FM Under konung Victor Emanuels vistande i Wien gafs en soiröe hos italienska sändebudet derstädes. En referent, som tillstädesvar, kan knappast finna ord för att återgifva den hjertegodhet, som framlyste ur den italienske kungens martialiska drag. Intet af de porträtt, säger han, som jag hittills sett af Victor Emanuel, återgifver troget det drag af rättfram godmodighet, som lägrar sig kring kungens mycket framskjutande mun. Referenten lemnar äfven ett par andra porträtter, hvilka torde vara af något intresse, och säger : Intressanta äro äfven fysiognomierna hos konungens ministrar. Minghetti (premierministern), några få år yngre än den 53:årige konungen, bär ett af dessa ståtliga gråhärshufvuden, i hvilka unga flickor mången gång dödligt förälska sig. Pannan är utan skrynklor, kinderna äro röda och ögonen talande; bländande hvita tänder glänsa under de gråa, korta mustacherna; godmodighet parad med beslutsamhet tyckes äfven här vara det karakteristiska kännetecknet. Dertill i hvarje tum en soldat! Den berömde statsmannens militära bana var likväl endast helt kort; men hon har påtryckt hans yttre sin prägel. Hvad Minghetti beträffar, är det tillåtligt att taga honom för general; men i Visconti-Venosta (utrikesministern) måste man vid första blickken igenkänna den fine diplomaten. Kännetecknen af hans ställning äro au complet: elegant yttre; väl värdadt skägg af rödaktig färg, hvilket angifver hans nordamerikanska härkomst; rak något uppsträckt hållning; fint sätt — med ett ord, Visconti-Venosta gör intrycket af en diplomat, sådan han enligt traditionen är och bör vara. ÅDet gläder mig, sade jag till excellensen, att en så angenäm händelse fört er denna gång till Wien. — Mötet mellan Victor Emanuel och frans Josef är en seger, som skall pli af djupare verkan, än mången vunnen slagtning. — Det var den enda lycka, som ännu saknades oss,, genmälte ministern; och när vi derefter talade om wienerbefolkningens förträffliga hållning, oeh han berättade för mig konungens glädje öfver det öfverraskande hjertliga, ja, entusiastiska mottagandet, tänkte han åter på det förflutna och sade till mig, att kejgar Napoleon ändå hade rätt. eItaliens befrielse skall försiggå i tre akter; vi äro nu vid den tredje, sade han 1866, och i sjelfva verket, den fjerde akten började d. 20 sept. 1870, men den femte då Victor Emanuel anträdde resan till norden. Emottagningen på södra bangården, dingerna i Hofborgen, soiren hos italienska sändebudet, skenbart obetydliga händelser, äro historiskt intressanta scener, hvilka spelas i denna femte akt... Efter cerclen gingo monarkerna till supten och efter supgen hem. Den kanap6. i hvilken konungen af Italien och kejsaren af Österrike gutto bredvid hvarandra, skall väl med tiden finna en engelsman, som bevarar den såsom en historiskt märkvärdig möbel åt kommande slägten.