ma, som satte hela händelsens sanningsenlighet i tvifvel, men Evnement, som naturligtvis inte ville ge med sig, visste att berätta att belgiske krigsministern förbjudit saken att omtalas, och till yttermera visso samt för att dymedelst slå de belackare rik igt omkull, infördes ett intyg, undertecknadt: Gust. de Ron — Fahlström, som i mycket kategoriska ordalag uttalade en stor förvåning öfver att det fanns tidningar, som kunde sätta sanningen af den ifrågavarande berättelsen ifråga när insändaren sjelf hade sett kort vexlas mellan tre belgiska och två preussiska otficerare och af mycket trovärdiga personer hört att en duell egt rum. — Allt detta visar blott att betydelsen af visitkortens utvexling blifvit missförstådd, såsom ockeå nu är tillfullo upplyst, och den som mest beklagar hela saken är visst kapt. OSullivan, som tår mottaga så mycket komplimenter och presenter för en bedrift, som han blott kan önska sig ha utfört .... Den, som man så länge har kallat för kritikernas furste, Jules Janin, har nyss tagit sitt afsked från våningen Lunder strecket i Journal des Dåbate, der han såsom en domare utan appell herrskat öfver fransk dramatik och litteratur i mera än fyrtio år, syrtiotvå till och med noga räknadt, ty det var anno 1831 som han öfvertog den kritiska spiran i Debats, efter att förut i några är ha skrifvit i andra tidningar. Fyrtiotvå år och hvarje år med femtiotvå måndagar, det gör 2184 vecko krönikor! Efter ett sådant Herkulesarbete har man rätt att slå sig till ro, helst när man står på gränsen till de sjuttio åren. Det är svårt att tänka sig Jules Janin såsom sjuttio-åring, men det är verkligen så att åldern nått honom likasom alla andra; den sprittande författaren till Låne mort och Gaietes ckampätres är akademiker, den fladdrande sjäriln bar lagt orimligt på hullet, och den bländande voltigeuren som piruetterade utan balanserstång med så mycken grace på paradoxernas spända lina, har podagor. Jules Janin har under denna långa tid hunnit att inhösta ansenliga lass med lagrar och, hvad som heller icke skadar, också en ansenlig förmögenhet för sina gamla dagar. Hans samlade feuilletoner skulle i bokform upptaga ett helt litet bibliotek, och det tår till hans heder sägas, att han alltid vetat att upprätthålla pressens värdighet, äfven om man kan förebrå honom någon nycktullhet och inkonseqvens i hans kritiska värf. Också har pressen i allmänhet helsat hans afträdande från den journalistiska vädjobanan med uttryck af aktning och sympati, men man har också roat sig med att framdraga en hop af misstag, stundom af befängd art, som han låtit undfalla sig. Det är han, som en gång gilvit hummern det pompösa namnet halvens kardinal— han trodde den gå eldröd i vattnet! Vid ett tillfälle har han talat om Åön Smyrna, vid ett annat om Carl den Store såsom deltagare i det första korståget, och ytterligare en gång oa Napoleon den törstes landstigning efter återkomsten från Elba vid Cannes, det ryktbara fältet för Hannibals stora seger. — Men, hvad mera? Fransmannen är ju, efter Goethes bekanta uttryck, en varelse som utmärker sig genom sin politess och sin okunnighet i geografien! Koleran väcker här vid sitt besök i år icke samma förskräckelse som förr. Den griper heller ioke särdeles mycket omkring sig, men den är i hög grad elakartad, och en mängd fall ha slutat med döden inom få timmar. Om några af edra läsare ämna sig till Paris i höst, så vill jag tillåta mig råda dem att icke taga in på Grand hötel du Louvre, ty der ba flera kolerafall med dödlig utgång inträffat, af hvilka redaktörens tör Berlingske Tidendes, etatsrådet Knudsens, var det första. Förskräckelsen för detta hotel, jag skyndar att tillägga det, är emellertid icke allmän, ty vid ett besök der i går såg jag gården som vanligt full med bagagevagnar och anländande resande, — Väderleken är för öfrigt just i förbund med koleran, bara regn och kyla, ungefär som oktoberflyttningstiden i Sverige.