stora dag icke på något sätt offentligen blifvit firad, men säkert är att en suck af obeskriflig lättnad gått igenom både unga och gamla. Man hörer icke så mycket talas om revanche nu för tiden som kort efter krigets slut, men den som af denna omständighet vill sluta till, att fransmännens lättsinne redan hunnit glömma det lidna nederlaget, den far märkeligen vill. Nationalbatet mot Tyskland gror tvärtom allt djupare in sig, och om än en mängd af de i Paris och det öfriga Frankrike före kriget bosatta tyskarne numera återvändt, så hå dock få eller inga lyckats att återknyta sina gamla förbindelser vare sig kommerciela eller sociala. Den, som först och främst gjort denna erfarenhet är den preussiska ministern, grefve von Arnim, en man, som icke allenast är, säger man, af en ovanlig (för en preussare att vara, rent af onaturlig!) personlig älskvärdhet, utan som derjemte hade af gammalt en mängd intima förbindelser inom den högsta societeten. Nåväl, med allt detta har han funnit lifvet så svårt i Paris, att han upprepade gånger begärt och fortfarande ligger i underhandling med sin regering att komma härifrån. Under två års tid har han icke kommit ett enda steg längre inom den slutna cirkeln, utom de officiela kretsarne har hvarken han eller hans grefvinna varit inbjudna till en enda sete och likaså litet har någon enda fransman, som ej af sin ställning varit förbunden dertill, satt sin fot inom preussarens dörrar. Salongerna i det stora ministerpalatset vid rue de Lille ha i följd häraf varit ganska ödsliga, och det berättas, att grefvinnan första gången som bjudningsbrefven voro utfärdade till en stor diner och i stället för de väntade gästerna ankommo hoptals af bref med kalla ursäkter äfven ifrån dem, som förut hört till hennes förtroligaste vänner, hade gråtit af harm. Men allt det der är sådant som fransmännen, om de komma att ligga under äfven i det nästa kriget, med ränta få betala. Det är bekant, hvilken förkärlek tyskarne under kriget röjde för de franska pendylerna, men att de visste att sätta värde på andra alster af det franska urmakeriet. visar följande sannfärdiga historia. Vid rue Vivienne nära Börsen bor en af Paris berömdaste ursabrikanter, hr Rodanet. För ett par dagar sedan inträdde i hans butik en kund, hvars accent genast röjde hans tyska ursprung. — Ilonsi(, sade han och upptog ur fickan en präktig kronometer, foici eine exceljende mondre qui fient t ges fous, se här ett förträffligt ur som är utgånget från er verkstad. Jag har haft det i tre år och det har inte dragit sig två minuter, men i går kom jeg att tappa det. — Hr Rodanet tog uret och betraktade det. Jag igenkänner det, sade han, det är samma ur som fick guldmedaljen vid 1867 års utställning, och jag sålde det åt öfversten grefve de B., som stupade vid Reichshoffen. — Preussaren syntes först en smula förvirrad, men återvann snart fattningen och hade den oblygheten säga, att det befunnit sig på öfverstens lik, der han funnit det. Och ett sådant godt ur det är, Monsie, tillade han — öfversten hade gjort den famösa chargen med kuirassiererna, och det gick ännu, Monsiå! Han röjde mycken förvåning öfver att fabrikanten ej ville reparera det, men han fick ej tid att förvåna sig länge, ty han blef utkörd ur butiken. Jag vet icke om de svenska tidningarne kommit att observera en historia, som nyligen till någon del sysselsatt Pariserbladen, men ändå mycket mera bär parit föremål för enskilda samtal och isynnerhet inom de militära kretsarne på det djupaste upprört den ömtåliga franska hederskänslan. Historien är i och för eig rolig nog, såsom ett bevis på hvad en oskyldig anka kan göra för väsen af sig, och den har på sätt och vis sitt särskilda intresse för oss svenskar, emedan, efter allt hvad man kan se, det är en svensk som har äran af att först ha satt den i flygt. Man fick nemligen häromdagen läsa i tidningen ÅEvnement en med stora stilar tryckt sensationsnyhet, — en korrespondent berättade från Belgien, huruledes två preussiska olficerare inkommit på ett caf i Liege; huruledes när de tyckte sig icke blifva nog fort serverade den ene af dem ropat: siunes det då här inga franska officerare att servera oss! hvilken förolämpning mot den franska armåön blifvit upptagen af tre belgiska officerare som befunno eig sittande vid bordet bredvid; huruledes kort blifvit vexlade sedan de tre belgierna dragit lott om hvilken af dem som skulle duellera; huruledes den ene af preusgarne skamligt undandragit sig hedersaflären, men den andre, hvars namn korrespondeaten af granlagenhetsskäl () ej ville nämna vid duellen blifvit ihjälskjuten af ein belgiske motståndare, en kapten OSullivan. Det var naturligt att denna historia, som berättades med en sådan lyx af detaljer att den, ehuru don stod att läsa i ett föga pålitligt nyhetablad, svårligen kundo anses vara helt och hållet komponerad, skulle väcka stor uppståndelse; de andra tidningarne upptogo den med eller utan förbehåll, och isynnerhet på de begge förnämsta samlingsplatserna för de parisiska garnisonsotficerarne, cafs du Helder och cass dOrsay, rörde sig samtalen icke em någonting annat. Adresser i den franska armåns namn uppsattes till den tappre kapt. OSullivan, och när ÅEvenementdagen derpå, jemte en hop nya detaljer meddelade att denne för duellen blifvit ådömd två månaders fängelse, framlades en lista för anteckning till en anlendid hedersgåfva åt honom. Utan af—— —f — — — —