vill ogerna upprepa detsamma omigen. Men hvad jag der icke nämnt, är att här hvimlar af militär af alla vapen, öfverallt uniformer i den rikaste omvexling, öfverallt truppafdelningar, och trummorna gå och trumpeterna omattra, som om man vore midt inne i ett fälttåg. Det tycks åter vara samma feberaktiga ifver, som jag anmärkte hos mina löjtnanter och rekryter i Dieppe. När jag möter dessa solbrända franska soldater, marscherande i rask och ledig takt och alla af ett hurtigt nästan hetsigt utseende, som om de vore färdiga att storma an när som helst, kan jag knappt förstå, att de kunnat få stryk af tyskarne. Men det var väl icke dessa trupper som fått stryken, ty då bure väl flertalet utan tvifvel tapperhetsmedaljer, ett kännetecken hvarpå man vanligen igenkänner de soldater eller åtminstone de officerare, som varit med om den stora reträtten. Men inga chikaner! jag medger villigt, att man kan vara tapper som ett lejon och få stryk i alla tall, och jag unnar gerna det af tändnålsgevärets fjerrgående kulor genomskjutna franska lejonet den tapperhetsmedalj det bär, och jag tror äfven att tyskarne sjelfva ej ha något deremot. Jag hörde häromdagen af en af mina vänner, att han kände en präktig soldat, som var med i hela den blodiga gräns kampanjen ända till Sdan, och som sagt sig under denna tid ej ba sett en enda tysk, ehuruväl kulorna hveno honom om öronen öfverallt. — Men hvar var jag nu igen. Jo, vi nämnde den stora reträtten. Apropos detta vill jag berätta för dig, att jag hvarje lördagsafton vid niotiden är vittne till ett slags militäriskt folknöje, som kallas la retraite aux flambeauv eller helt enkelt la retraite, och som intresserat mig mycket, Det består helt enkelt deri, att en vakttrupp med militär-musik i teten och bärande lyktor på spetsen at långa käppar tågar i rask marsch genom stadens hutvudgator till sin kasern. Det är således, om du vill, hälften vaktparad, hälften tapto och på samma gång ett slags couvre-teur; och, hvad mer är, det är ett franskt folknöje at första ordningen för folk af alla stånd, kön och åldrar, och ej såsom vaktparaderna i Göteborg hufvudsakligen ett nöje för madamer!, barn och handtverkslärlingar. Svenska förbållanden ger dig ingen rätt föreställning om saken. Jag försäkrar dig, att, om du vore här och såge det, skulle du ryckas med lika omedelbart som ett barn eller — en fransman. Här ser du icke en kärntrupp af gatpojkar närmast efter musiken och soldaterna, nej folket, och härmed menar jag folket ur alla klasser, ordnar sig arm iarm i täta, djupa leder, upptagande hela gatans bredd, sluter sig till soldaterna och marscherar tramåt i rask takt efter musiken. Först der musiken icke längre höres, böljar en mera oordnad, men lika intresserad massa framåt, bildande eftertruppen. Fönster, butiker och trottoarer äro uppfyllda med menniskor; och midt i folkhopen ser man till och med fryntliga familjefäder med hustru och barn hålla takt och marschera hurtigt framåt, synbarligen befinnande sig i en hög, festlig stämning. De mindre barnen bäras liksom i triumf på starka axlar och se så lyckliga ut, att man afundas dem, och alltjemt går tåget raskt undan, och ordningen förloras aldrig, så länge man hör ett tecken af musiken. Unga och gamla, arbetare och fina Öflanörer, friska och ofärdiga, allt ryckes med af trummor, musik och lyktsken — detta är fransyskt, och det är någor fransyskt. som jag ej kan hjelpa att jag håller af. Den barnsliga sidan i det franska lynnet, är den, som, oaktadt detta folks många och stora fel, alltid skall göra det älskvärdt och alltid förskaffa det sympatier, äfven när alla andra anledningar till beundran försvunnit. Och den barnshghet, som här är i fråga, är genuint naiv utan den ringaste tillsats af fransk affectation. Du kan ej tro hvad jag njöt, då jag häromdagen från en balkong såg detta entusiasmerade folktåg ila framåt på den breda kajen, ryckande med sig allt lefvande på sin väg. Skenet från soldaternas lyktor brytande sig med det herrligaste månsken och båda belysande den framilande folkströmmen, den hurtiga franska militärmusiken i förening med detta vettriga trummande, som alltid, jag vet icke hvarföre, verkar lika lifvande på mig som på en gammal arg major, och det hela omgifvet af en ram som åtminstone i månsken gör ungefär samma effekt som den vackraste utsigt kring Skeppsbron i Stockholm — ailt detta verkado nästan svindlande, jag började förstå mina fransmän, jag började känna som de, och jag var färdig att störta mig från balkongen midt i denna ström nej, detta Trollhättefall at gladt skummande fransk entusiasm. Annu då musiken längesedan kommit utom hör-håll böljade denna glada armå af fredliga medborgare framåt, och jag stannade qvar, såg och lyssnade, tills ekot af de sista stegen försvunno. Förlåt mig, bror, denna entusiasm för en vaktparad och en folkmassa; men, jag kan ej bjelpa det, jag var en stund fransman, jag kände, andades, tänkte som en fransman, i stället för Pelle Knart tyckte jag attjag hette Pierre Cnartois, och i stället för Amål tyckte jag jag var från — Artois; men naturen tar dock alltid ut sin efterrätt (för att låna ett af brors egna Göteborgswitz), och när jag stigit ner från balkongen, var jag åter, hvad jag alltid varit och hvad jag fruktar, att jag alltid