karlen i tornet icke är död. — Saken är emellertid vid eldsvådor densamma och bjelpsamheten utan tvifvel lika stor på båda hållen — vi se endast i eldsignalernas olikhet ett nytt uttryck af olikheten i de båda nationernas lynnen. Men efter vi äro inne på kapitlet om ljud och oljud och jag äfven yttrat mig om sättet att sjunga, så vill jag tala om för dig attjag här haft den lyckan att råka på (eller som en sransman skulle uttrycka sig: de tomber dans) en utmärkt musikalisk familj, från hvilkens prestationer för öfrigt dot dor ofvan beskrifna sångsättet är fullkomligen bannlyst. Inom denna familj, i förbigående sagdt en at de mera framstående i Rouen, förekommer det märkliga faktum, att fadren, en 60-årig gubbe, sjunger duetter tillsammans med sin 20-årige son, och att dessa duetter utföras förträffligt. Om nu detta kanske icke förvånar dig tillräckligt, då du möjligen sjelf hört eller åtminstone hört talas om något dylikt fall förr, så skyndar jag mig att tillägga, hvad som utan tvitvel skall förvåna dig mera, att det är gubben som sjunger tenor och pojken som sjunger bas. Och härtill kommer ytterligare, att fadrens tenor är lika hög, vacker och mjuk, som sonens bas är djup, klangfull och stark. De sjunga utmärkt tillsammans de svåraste duetter ur åtskilliga bekanta operor och med en precision och ett föredrag lika anslående. Deras duetter skulle göra furore på en konsert i Göteborg. Emellertid sjunga de blott privatim hemma i sitt komfortabla förmak för sina vänner och gäster och ackompagneras dervid förträffligt af dottern i huset. — Dock det var ej om detta jag skulle tala, det var om en liten episod i denna familj, som det möjligen kan roa en svensk att höra. Härom dagen, då jag var ditbjuden, var der äfven en stor violinist från Paris, mr S..... , professor vid konservatoriet och för öfrigt gammal god vän i familjen. Hela Frankrike känner honom, och jag skulle äfven tro att hans namn är väl kändt af den musikaliska verlden utom Frankrike. Han spelade Haydn och Mozart förtjusande, på ett sådant sätt, att äfven den i musikens mysterier oinvigde deraf omedelbart hänrycktes. Eh bien! under ett längre uppehåll efter en af hans vackraste nummer bad man mig sjunga en svensk folkvisa, en af dem som jag sjungit en föregående afton i familjen. Jag ville ogerna skämma bort det vackra intrycket af S:s fiol, som ännu behagligt dröjde qvar hos alla, och jag undanbad mig derföre, men det fanns ingen appel, jag måste fram. För att emellertid under vidriga omständigheter göra mitt bästa, valde jag en af våra allra vackraste folkvisor: ÅOm dagen vid mitt arbete. Denna enkla melodi slog till den grad an på S., att han, så fort sången var slutad, rusade från sin plats, ryckte till sig sin fiol och spelade igenom stycket igen med ett uttryck, en skönhet, en naiv enkelhet, som jag ännu aldrig hört hvarken från svenska läppar eller från en svensk fiol. Jag kan ej neka att jag verkligen var rörd; sjelf var han alldeles intagen i den lilla folkvisan och så voro alla hans åhörare. När jag sedan skyndade mig fram för att tacka honom, kom han emot mig med öppna armar, kyste mig gladeligen på båda kinderna under allmänt jubel och utropade: Cst le Sud qui embrasse le Nord ! Och sedan blefvo vi allesammans så innerligt goda vänner, och glädjen stod högt i tak hela aftonen. — 8. ville nödvändigt ha folkvisan afskrifven, och jag hoppas och förmodar, att den framstående konstnären kommer att lägga den till thema för några vackra fantasier på sin fiol. Som det alltid brukar vara kärt för en svensk att höra, att Sverige i ett eller annat afseende är ihågkommet i utlandet, så vill jag apropos folkvisan glädja dig med att angifva hvad som här i Rouen uppehåller det svenska namnet. Jag förmodar att ditt hjerta skall klappa lifligare, när jag talar om för dig, att jag på ett gathörn utanför en skeppsfournerings-bod funnit följande ord målade i stora svarta bokstäfver och i följande ordning ; Skibsprovianterings Bröd Kaffe Smör Sukker 0. s. v. Det är, som du ser, en profdit på det skandinaviske sprog, och vår fosterländska glädje och stolthet vid genomläsandet får således endast göra sig gällande till en tredjedel. Men denna stolthet blir fullständig, när jag underrättar dig, att alla Rouens sprättar (alla creuvös och gommeux?), och för resten allt folk som vill vara comme il saut, begagna alltid des gants de Sugde. Dessa slags handskar, som jag för resten aldrig sett hemma i Sverige, äro på högsta modet i Frankrike: man frågar aldrig efter annat än gants de Sude, och sjelf har jag köpt ett par, som jag tar på mig, när jag skall vara riktigt gchangtil på boulevarderna. Slutligen och för det tredje vill jag nämna, att Les allumettes de säret de Sugde aldrig få saknas på ett bättre cafÖ. Jag tänder med dem dagligen min cigarr, hvilken jag nästan kan säga att jag rökar för tändstickornas skull. Och nu har jag intet vidare att tillägga för att ytterligare smickra din kongl. svenska fåfänga, så vida jag icke skall nämna ett upplag af plankor från Hernösand (som dock mera är en speciel Hernösands-stolthet) och amn OA (e AAAA.AA