cats uttyda mer än en enda gubbe, men han hörde också till de sjeltåkande och råmade långsamt och värdigt: Du-u-u Cha-a-ar-bo-oon, och jag hjelptes äfven något på tråden af den omständigheten, att han åkte på ett kol-lass. En sak som roat mig mycket att observera är det lugn med hvilket dessa gast halsar omedelbart efter upphäfvandet af vilda gallskrik se sig om precist som om ingenting hade passerat eller som om icke det var de som hade skrikit utan någon annan. För min egen del får jag lof att säga att om jag råkade upphäfva ett sådant der skrän på gatan midt på liusa dagen, så skulle jag genast springa och gömma mig i en port och stanna der till dess all fara vore förbi. Men det är vanan som gör det, och en affär är en affär. I allmänhet vill jag tillråda nervösa personer, som komma hit till Rouen, att ej gå i närheten af en menniska försedd med korg, säck eller dragkärra, eller med något föremål i handen, som han bär på ett liksom exponerande sätt; ty det är ingen säkerhet, ett, tu, tre kan han ge hals. En dag under början at min vistelse här kom jag i en smal gränd att gå bredvid en till utseendet beskedlig liten gumma, som hade nejonögon i en korg. I gränden var ingen menniska mer än gumman och jag. Nejonögonen intresserade mig, och jag gick närmare utan att ana faran. Först såg jag med ett visst deltagande på den lilla snälla, till utseendet svaga och sjukliga gumman och sedan på hennes nejonögon, och jag lutade just hufvudet öfver korgen för att se bättre — då plötsligt — ohoj! det mest genomträngande skri slungades i mina öron. Jag trodde gumman skulle skrämma ihjäl mig. Min första blixtsnabba känsla var, att här var frågan om lifvet, gummans eller mitt, och i förskräckelsen var jag sjelf färdig att lägga i med full hals, då det lyckligtvis blef klart för mig, att här endast var fråga om nejonögon. Gumman hade märkt mitt intresse, och hennes affärssinne hade vaknat på en gång. Jag tog naturligtvis till flykten, och sedan har jag varit försigtigare. — Undantagsvis förekomma exempel på att hela sånger på en klagande melodi tjena som affärssignaler för dessa köpmän. En qväll när jag promenerade på en af de mera aflägsna boulevarderna, fick jag på något atstånd höra en stark och obehaglig stämma exeqvera ett sångstycke liknande en romans eller en enkel teateraria. Om det hade varit i Spanien eller Italien hade jag bestämdt trott att det var en svärmande älskare som gaf sin sköna en serenad. Sängen kom närmare och blef allt starkare och slutligen mötte jag sångaren dragande en handkärra, som var upplyst af jen öfverhängande lykta, och tycktes vara fylld hufvudsakligen med päron. Efter ett ögonblic s tystnad återtog han sin dallrande svärmiska päron-serenad igen af alla krafter. Apropos hans sätt att sjunga begagnar jag här tillfället att göra en liten anmärkning i förbigående. Det är eget att iakttaga hvilken besynnerlig smak fransmän i allmänhet ha att i sin sång darra eller rent af skaka på rösten och detta alltid på ett visst jämrande sätt. Denna obehagliga sängmetod, som redan brukas till en viss grad i salongerna, men som på caföet och på gatan, såsom alltid sker i dylika fall, ötvergår till den löjligaste karrikatyr, gör alltid på mig, när jag icke ser sångaren, det intrycket, att han måtte vara mäktigt skakad, men icke af en djup sinnesrörelse utan af ett par kraftiga armar, som fått ett bra tag öfver hans axlar och ruska honom af all makt. Det är bokstafligen pinsamt att höra en sådan sång; och för öfrigt klangfulla stämmor och vackra sångstycken blifva genom detta otäcka dallrande fullkomligt onjutbara, åtminstone för mig. När jag nämnde de ljud, som ständigt strömma in genom mitt öppna fönster, glömde jag att tillägga det oupphörliga slåendet, ringandet och klämtandet från alla kyrktorn. Vid hvarenda liten qvart blir det en sådan uppståndelse i hvart och ett at kyrktornen, som om det vore en liten eldsvåda eller en mindre begrafning, och när timman är full, då är det nästan som — jag vet icke hvad — som om det brunne i alla knutar, eller som om påfven skulle hålla messa. Att höra hvad klockan egentligen slår här i Rouen är för den oinvigde en ren absolut omöjlighet, ty hon befattar sig aldrig med att slå så litet som tolf. Ett eller par eller fem slag skulle aldrig kunna tilltredsställa den franska lifligheten. Jag pas: sade med flit på härom dagen straxt före kl. 1 och öppnade mina fönster för att riktigt höra, när den närmaste tornklockan skulle slå, och när den slog, skulle du snarare ha trott, att klockan var 27 än att hon var 1. Och så på köpet dessa klämtningar vid en mängd hela timmar och litet emellan för resten och dessa ringningar från morgon till qväll, jag vet ej tör bvilka små kyrkliga förrättningar inom den bestälisamma katolska kyrkan. Jag har nästan fått det intrycket att ringkarlarne måtte börja ringa af alla krafter, så fort de få se en katolsk prest nere på gatan, och är det så, så ha de sannerligen att göra, ty dessa äro legio, och påfven vet, men inte jag, hvartill de kunna användas. Summan af saken är den, att jag vill hellre vara lektor i H........ än ringkarl i Rouen, ehuru lönen i den senare befattningen torde eller åtminstone borde vara betydligt större. — Ån ett ord i klockfrågan. Hemma i Sverige bruka vi i allmänhet spara de dystra klämtningarne med storklockan till eldsvådorna. Detta afmätta bom — — bom — — bom — med mellanrum af en graflik tystnad I aotämmar väl usvarana mad värna Ikbänalnar Sid