IUINOUIII 2 2 mia — stt öppet fönster och skrifver, men i stället ör de friska fläktarne från hafvet, som der vederqvickte mig, inströmmar här det blanlade mat-oset af 5silet de boeuf, cötelette le monton, sole frite, pommes de terre souffläs och en stor variation af franska saucer ; och ehuru detta os möjligen kan vara en appfriskande fläkt för den hungrige, så är det för tillfället föga angenämt för mig, som nyss har ätit frukost. Ett kungarike för en hafslägt i detta ögonblick! I stället för hafvet och hafsstranden ser jag blott det inre af en hötelgård djupt, djupt under mig, ty du skall veta, att jag bor, om jag så får säga, ofvanför hötellets enögräna d. v. 8. ofvanför tak-. rännan, der luften börjar bli tunnare och prigot billigare. Der nere ser jag i stället för de national-färgade rekryterna i Dieppe endast ö ö svarta kypare och hvita kockar kila af och an, och i stället för kommando-ropen af de pigga små franska löjtnanterna hör jag garcower kallas med rop och ringningar till höger och venster, och slunga omkring sig 1 hvarje ögonblick de raska svaren: Voilå monsieur!, Tout de suite, monsieur, Tres bien, monsieur. — Och vågornas sång vid stranden som så tjusade mig i Dieppe, den är utbytt mot det jemna bullret från menniskohafvet eller, om du så vill, menniskoströmmen på den lifligt trafikerade gatan utanför. Det gälla skriet at fiskmåsar och strandfåglar, som i Dieppe då och då lät höra sig genom bruset af vågorna, ersättes här at det ofta återkommande, genomträngande skriket af andra ljusa soglar, som här irra omkring på gatorna utbjudande sina varor. Och allt detta jemna buller, blandadt med dessa ojemna skrik strömmar, så att säga, vågvis in på mina öron med sitt crescendo, sitt fortissimo och sitt decrescendo, allt efter som ljudet närmar sig till, passerar framför, eller aflägsnar sig från hotellets öfverbygda inkörsport, hvilken, såsom alla öfverbyggda inkörsportar, är en förträfflig ljudledare. Denna lilla inledning endast för att ge dig en föreställning om situationen för ögonblicket. Och nu förlåt mig om jag en stund uppehåller mig vid de der skrikbalsarne, ty de roa mig obeskrifligt och de borde äfven såsom köpmän, intressera en Göteborgare. Detta slags försäljare äro dig för resten icke alldeles obekanta, du har redan träffat på dem i Köpenhamn, men tro icke, att du deraf får någon rätt föreställning. IIär i Rouen äro rösterna vida starkare, melodierna och tonarterna vida rikhaltigare, försäljarnes typer mera utpreglade och mera omvexlande och deras antal mångdubbelt större, liksom antalet af de olika varu-sorterna och det hela än mera continentalt och, framför allt mera fransyskt. För att klara dina begrepp om dessa gatskrikare, vill jag, såsom frukten af mina studier i äm net, meddela dig, att de kunna indelas i tvenne hufvudafdelningar nemligen 1) Skrikare med kärra och 2) Skrikare utan kärra. Dessa två klasser umgås ej med hvarandra. De förra, som naturligen äro förnämare och rikare skrikare, (förlåt rimmet), kunna åter indelas i a) sjelfåkande eller de som ha kärra med dragare och b) sjelfdragande, eter de som ha kärra utan dragare. De sjeltåkande utgöra skrikerisociet6ns högsta aristokrati, skrika ej så högt som de öfriga och prononcera stundom orden nästan begripligt, åtminstone för dem sjelfva och stundom för infödingar. Skrikare utan kärra kunna åter indelas i a) Korgbärande eller armbärande, som äro de förnämsta inom denna grupp, b) ryggbärande eller säckbärande och slutligen c) handbårande eller enslaka före mål i-hand-bärande. Dessa sista (de handbärande) äro gatskrikarnes parias, stå i rang endast öfver tiggaren från hvilken de till det yttre söga skilja sig, och äro alltid de, som göra mest väsen af sig. Alkoholen har ofta gifvit deras halsar ett skrällande ihåligt ljud, som är outhärdligt — och hrad de skrika, förstå de icke sjelfva. Ålder och kön omvexla inom alla klasser; unga flickor och små barn förekomma dock mera cåällan. — Hvar och en har sin särskilda tongång eller melodie, som uteslutande tillhör honom ensam, och som det vore ett ärekränkande brott at en annan att söka ettergöra, ty det är havs igenkänningstecken, hans annonce, och, så att säga, hans firma. Han bibehåller denna tongång oföränderlig så länge han fortsätter samma affär, och om han en dag skulle råka, genom en nyck af ödet, att ta qvarten i stället för tersen (förstå mig jag talar här om toner och icke om bränvin), så skulle man tro att han öppnat en ny affär. Men han misstager sig aldrig. Arpi kunde gerna få gå omkring med sin stämgaffel dag från dag för att komma åfver honom med en törändring eller höra om han sjunkit, han skulle aldrig finna en afvikelse på en half ton en gång och han skulle säkert helt törnöjd nicka åt skrikhalsen och kasta åt honom några obegripliga uppmuntringsord. Sjelf börjar jag redan känna igen de olika individerna på deras läten, så att jag inne i mitt rum kan säga för mig sjelf: Åder ha vi gumman med ploramonen, der ha vi mannen med kaninskinnen, der ha vi honom med halsdukarne och hängslena, der kommer gubben med paraplyerna och der kommer karlen med hatten o. 8. v. Je karlen med hatten det är mig om lotslustis figur må du tro. Jag ser honom aldrig ha mer än en gammal hatt, d. v. a. en, gammal hatt att sälja. Denna individ af den venstakaföremål-i-hand-bärande klassen (ae ofvan) ställer till mera väsen för den der gamla hatten än alla de andra tillsammans. Hun skriker An g4t nd samma ton ehnrn han för ractan