Ett utrotningskrig. 0 Från en brefskrifvare i Rangoon har nyligen ingått underrättelse om undertryc-4 kandet eller snarare utrotandet af de tappra, oberoende muhamedanska Panthayerna vid halfI 1 öns norra gräns, hvilka under loppet af sjut-J! ton år bjudit de kinesiska myndigheterna spetsen, och eftersom kriget förts med en i både I c den äldre och den nyare historiens annaler tj nästan exempellös grymhet, samt händelserna i dessa af europåerna så att säga okända trakter kunna bli af ej ringa vigt, egnar Times 4! det nu afslutade kriget en ledande artikel, ur hvilken jemte korrespondentens berättelser följande må här meddelas: Det är ett faktum, att den muhamedanska läran på senare tiden likasom uppväckts ur sin dvala och fått en stark utbredning i det inre af Asien. Tilloahmed bland Storbritanniens bengaliska undersåter gå hvarje år hundratusenden öfver till islam, och det märkvärdigaste är, att denna vekliga, okrigiska befolkning tyckes med den nya tron insupa en karakterstyrka och kraft, som i en framtid skall kunna allt efter omständigheterna göra den till en farlig fiende eller mäktig bundsförvandt. Muhamedanarne i den kinesiska provinsen Vunan, hvilken ligger på gränsen till Birmanernas land, äro af den yttre verlden, ifrån hvilken de för öfrigt lefva alldeles atskilda, endast kända under namnen Panthayer, och begagnande sig af det himmelska rikets inre tvister samt eggade af de kinesiska guvernörernas dåliga och grymma regering, afkastade dessa muhamedäner för sjutton år sedan det kinesiska oket, efter att hafva fördragit det i århundraden. Taepingernas uppror, som skakade det kinesiska kejsardömets grundpelare, underlättade Panthayernas frihetssträfvanden, och regeringen i Peking skulle rent af ha erkänt Vunan som en oberoende stat, om den panthayiske sultanen ville förbundit sig att ej angripa de tillstötande kinesiska provinserna. Men den stolte sultanen Soliman vägrade att gifva ett sådant löfte, och: kineserna ha under en följd af år mera fruktat hans vapen, än kejsarens af Kina hotelser. Alltsom den kinesiska förvaltningen vunnit mera fasthet, har kriget mot Panthayerna upptagits med större kraft. Panthayerna slogos efter vanligheten som lejon; men de blefvo efter hand trängda tillbaka mot sin hufvudstad Talifu at de vida öfverlägsna kinesiska stridskrafterna, hvilka ständigt förnyades. Talifa tillhör det slags fästningar, som komma tanken att dröja vid de sagohistoriska berättelserna om de gamla asiatiska rikenas förskansade, folkrika städer. På något mer än fem svenska mils afstånd utanför Talifu ligga en mängd småfästen, hvilka äro sinsemellan förenade medelst en mur. Sjelfva staden är starkt befästad, och mellan den och yttermuren lågo fruktbara landsträckor, hvilka satte befolkningen i tillfälle att ständigt kunna ha tillräckligt med lifsmedel. En kinesisk arm6 om mer än 200,000 man angrep den befästade ställningen, och endast de kinesiska truppernas samt Panthayernas tapperhet göra det begripligt, att en så utsträckt ställning kunnat under längre tid hålla sig, Förräderi beredde emellertid kineserna tillträde till den inre försvarslinien, i det en panthayisk officer förmåddes genom mutor att öppna en af yttermurens portar. Kineserna satte sig nu i besittning af alla sädesmagasinen, och Talifus innevånare sågo sig prisgifna åt hungersnödena qval. gultan Soliman beslöt att gifva sig sjelf åt den kinesiske öfverbefälhafvaren för att rädda sina undersåter, och efter det han följt gammalasiatiskt bruk samt gifvit sina tre huStrur och alla sina bara gift, för att de icke skulle falla i en vanärande fångenskap, besteg han sin palankin och befalte sina slafvar att föra sig till sina fienders läger. Då palankinen öppnades, fann man endast sultanens lik; han hade ätven sjelf tagit in gift. Slafvarne och de medföljande sändebuden blefvo genast afrättade af kineserna, hvilka afskuro sultanens hufvud, som lades i honung och skickades til! Peking. Talifu blef i februari månad stormadt och det mest förfärande slagtande började nu i det att 40till 50,000 muhamedaner blefvc nedsablade utan afseende på ålder eller kön Talifus fall bröt Panthayernas makt, och d. 25 maj blef deras andra storarstad, Momien, intager samt befolkningen mördad. Endast några fi hundrade panthayiske krigare ha undsluppi och sökt skydd hos engelsmännen. Då Soliman märkte, att han med sin jem förelsevis ringa styrka icke skulle i längde kunna motstå de stora kinesiska armåerna hade han skickat sändebud till den engelsk