nehöll den vanliga beskrifningen öfver egarens person; så fanns ett bref utan adress men innehällande begäran om understöd af något fruntimmer och undertecknadt Adolt Mohn; dessutom fanns ett bref från en bekant tysk operasångerska i London, dateradt den 7 juni s å. således skrifvet tre dagar förut, och slutligen en bit papper, på hvilken åtskilliga adresser voro antecknade. Alltsammans var skrifvet på tyska språket. Allt detta syntes gifva mycken ledning och framkallade till en början den förmodan, att en eller flera personer kommit in genom fönstret och dödat mrs Smitb, medelst qväfning; de hade haft för afsigt att röfva och råna, men de hade ej funnit något värdt att medtaga; en af mördarne var tysk och hade tappat det omtalade paketet. Också kunde flera personer snart intyga, att de uvgefär vid den tid, då mordet begicks, i trakten sett två tyskar, hvilkas utseende de så der temligen kunde beskrifva. Polisen riktade derför genast sin uppmärksamhet på tyska arbetare, men för en tid bortåt utan all framång. g Några veckor efter mordet greps i London för någon obetydlig förseelse en medellös tysk arbetare, som kallade sig Hallmann. Händelsen i Wegby var då ännu i så friskt minne att det föll polisen helt naturligt in att jemföra honom med beskrifningen på Carl Kranz i den funna tjensteboken. Den passade så fullständigt in på honom att myndigheterna i London funno sig föranlåtna att såsom misstänkt öfverlemna honom till: polisen i det distrikt, inom hvilket Wegby är beläget. Redan vid andra förhöret erkände Hallmann, att hans rätta namn var Carl Kranz och att tjensteboken tillhörde honom. En enkom tillkallad sachsisk tjensteman igenkände honom äfven såsom den Carl Kranz hvilken den 6 april erhållit ifrågavarande tjenstebok. Man hade sålunda