Göteborg den 9 september 1873. Vårt blads merändels hårdt anlitade utrymme utgör i allmänhet för oss ett hinder att följa det slag af allmänna ärender, som angå befordringar vid och inom embetsverk. För denna gång tillåta vi oss emellertid ett undantag från regeln, alldenstund den tilldragelse, för hvilken vi nu gå att redogöra, antagligen lärer komma att utöfva ett betydande inflytande på det akademiska befordringsväsendet och dermed äfven på de svenska högskolornas blifvande gestalt öfverhufvud. Det var, om vi ej missminna oss, i december månad 1870, således för nära tre år sedan, som professorsplatson i matematik vid Lunds universitet blef genom förre innehafvarens, prof. Hills, inträde i pensionsåldern ledig. Till densamma anmälde sig fyra sökande: adjunkterna i ämnet vid Lunds och Upsala unrvorsitet v. Zeipel och Dillner, docenten i Lund Bäcklund samt lektorn i Halmstad Björling, Med september månad 1871 utgick tiden för profs afläggande, och ärendet öfverlemnades till vederbörande myndighets pröfning. För den händelse våra läsare ej skulle känna de akademiska statutens föreskrift för proceduren vid professorstjensters tillsättande, få vi upplysa, att vid sådana tillfällen skall i första hand den fakultet, till hvilken den ifrågavarande tjonsten hör, afgifva ett förberedande utlåtande öfver de sökandes vetenskapliga skicklighet, och derefter förslag uppsättas af det akademiska konsistoriet, hvarefter handlingarne öfverlemnas till ecklesiastik-departementet. Då nu Lunds filosofiska fakultet d. 30 nov. 1871 sammanträdde för nämnda ändamål, yppade sig det ledsamma förhållande, att blott en enda af dess ledamöter, astronomie professorn Möller, begrep någon matematik. Man höll emellertid god min, och prof. M. afgaf till protokollet ett utlåtande, deri han på anförda skäl förklarade de sökande kompetente i den ordving, vi här ofvan uppräknat dem. Det tycktes emellertid snart nog, som vore frågan mera svårlöst, än man i början förmodat. Af de utgifna handlingarne i målet, till hvilka vi tå hänvisa dem at våra läsare, som önska utförligare upplysningar, finner man neml., att redan i jan. 1872 lät den sist auförde sökanden bland konsistoriets ledamöter utdela tvenne utlåtanden öfver sin vetenskapliga verksamhet, afgifna af mateseos professorerne i Köpenhamn och Kristiania (A. Steen och C. A. Bjerknec), hvilkas omdömen bilda en nog stark kontrast mot astronomio professorn Möllers. För att lösa problemet sammanträdde emedlertid d. 29 jan. 1872 Lunads akademiska konsistorium, d. v. 8 den ofvannämnda sakkunniga) fakulteten, förstärkt med både teologer, jurister och läkare. Huruvida de ofvannämnda danska och norska utlåtandena förorsakat consistoriales några bekymmer, känna vi naturligtvis icke, men kunna deremot, på grund af de oss tillgängliga handlingarne, med visshet påstå, att om några dylika bekymmer förefunnits, de till fullo skingrades genom prof. Möllers upplysning, att det danska utlåtandet var felaktigt, och det norska fullkomligt öfverensstämde med hans eget -— en upplysning, som, efter allt hvad vi kunna förstå, måste för sjelfva författarne till dessa utlåtanden hafva varit i högsta grad både öfverraskande och roande. Konsistorium lät sig emellertid dermed nöja, och beslutet fattades nästan enhälligt i öfverensstämmelse med prof. Möllers yrkando. På förslaget uppfördes i första rummet adj. v. Zeipel, i andra adj. Dillner, i tredje doc. Bäcklund, med uteslutande af lektor Björling, hvilken i det hänseende, hvarå enligt de akademiska statuterna afseende förnämligast bör fästas, nemligen vetenskaplig skicklighet i det ämne, som utgör föremål för det sökta embetot, var samtlige sine medsökande underlägson. Besvär anfördes af den sistnämnde hos k. maj:t d. 22 mars 1872 och remitterades i vederbörlig ordning till Lunds konsistorinm.