Kullans specie. (Ur Norrk. Tidn.) En skön, solvarm morgon, kort före midsommaren år 187—, steg hertigen af Dalarne, enligt sin vana, tidigt upp för att taga en promenad i det fria och njuta af den herrliga junimorgonen i Hagas förtjusande park. Efter att sjelf ha klädt sig — kammartjenare och lakejer sofvo ännu oskuldens sömn — tände han en cigarr, stoppade ett par ifickan och begaf sig ut i Guds fria natur. Den förste han träffade under sin vandring var vakthafvande poliskonstapeln, som han genast språkade an. God morgon P. En gudomlig morgon! Konstapeln gjorde naturligtvis honnör. Gud bevare ers kunglig höghet! Det är det visst! Också leker fisken der nere i Brunnsviken, så det är lust och glädje att se derpå. Allt i naturen sröjdar sig, käre P. Hertigen tog fram en cigarr, räckte konstapeln den och tillade: När hofmästaren hunnit stiga upp, så gå in till honom och helsa från mig, får du litet frukost; en stor sup, en smörgås och en halfbutelj öl ska du ha, och sen kan du ta några bloss af den der. Hertigen fortsatte sin vandring. Han hade icke hunnit långt förrän han mötte en helt ung dalkulla, som muntert gnolade på en visa. Från ett ok på hennes starka, men väl formade axlar nedhängde två stora, med lock försedda korgar. Hertigen helsade vänligt.