pressen. från Utlandet. De i Frankrike pågående vallfärderna äro en sällsam företeelse, hvilken sannolikt skall komma att bli af ej ringa inverkan äfven på de politiska törhållandena, i det att såväl Preussen som Italien deraf hemta anledning till ett förtroligare sörhållandes inledande, hvilket skall i hög grad isolera Frankrike i Europa. På en soirge i Versailles häromdagen yttrade också en af den franska regeringens medlemmar till en ansedd fransman, som äfven är korresp. till en engelsk tidning: Vi veta den helt naturliga orsak, som ledt till dessa pilgrimståg. Den består i den fruktan, som kommunen och kriget frambragt i Frankrike. Alldenstund det franska sambället känt sig nästan, alldelesi öfvergitvet, fann det ingen annan hjelpkälla än att vädja till himlen. Pilgrimståg äro en af formerna för denna själsyttring; vi kunna ej motsätta oss dem, men vi beklaga dem såsom en af de orsaker, hvilka leda främmande regeringar till att antaga en viss tillbakadragennet emot oss, i den tron att vi uppmuntra dessa demonstrationer. Det är derför alldeles riktigt att säga, att dessa pilgrimståg utötva ett otvifvelaktigt inflytande på Frankrikes politiska öden och att de utgöra ett element i detta lands nyaste politiska historia. Sagde fransman beslöt derför att deltaga i ett af dessa pilgrimståg, i tanke att kunna sjelf öfvertyga sig om, dels hvilka de motiv äro, Bom dritva stora solkhopar till att besöka vissa populära helgedomar, och dels hvilka planer de hysa, som anordna och uppmuntra dessa manifestationer. Han träffade snart sitt val och beslöt att vallfärda till Notre Dame de la Salette, hvars mirakel varit och ännu är ett af de starkast bestridda och kraftigast törfäktade. Det är kändt öfver hela verlden. 15 biskopar och-mer än 50 prester eller lekmän hafva skrifvit för miraklet, under det många andra hafva angripit dess sanning; men frågan förblitver sådan den först var: tvifvelaktig för några, klar som dagen för andra. Miraklet i La Salette inträffade kort före slutet af Ludvig Filips regering. Det tramkallade genast stor upphetsning öfver hela Frankrike och förorsakade ett sådant återupplifvande af öfvernaturliga ider, att några ansett hela undret för en genom menskliga me: del utförd politisk plan. Dess historia är at ett visst intresse, såsom innebärande en tidsmålning. D. 19 sept. 1846 begåfvo sig tvenne barn, Melanie Mathieu, 14 år gammal, och Maximin Giraud, 11 år, ut tidigt en morgon från landtgården Albaudin, nåra Corps och omkring 70 kilometer trån Grenoble, för att föra sina kor till en högre upp belägen betesmark. De stannade vid foten at berget Gargos i en liten ravin, genom hvilken Sezia flyter. Vid middagstiden intogo de sin tarfliga middag, ställde sina små påsar vid en källa, som var under denna årstid torr, och gingo derefter bort för att sofva på ringa afständ ifrån hvarandra. Melanie vaknade först och blet orolig, emedan hon ej kunde få syn på korna. Hon väckte sin kamrat och de begäfvo sig bort tör att söka de saknade djuren samt upptackte båda korna på den motsatta sluttningen af berget. De vände tillbaka tör att hemta sina påsar, hvilka de lemnat qvar, och Melanie, som gick iorut, blef plötsligt varse någonting, likt solens Jjus, ännu mera strålande, men icke af samma färg.-, -Kom hit, ropade hon till sin kamrat. Kom och se ljuset här nere. Derpå delade sig ljuset, och midt i detsamma syntes en qvinna, som satt på en sten med fötterna på kanten af den upptorkade källan. Ilennes ställniog angaf djup sorg — hennes nufvud hvilade i heones händer och armbägarne stöddes mot knäen. Hon tog undan sina händer och hennes anlete syntes bada i tårar, men tårarne glänste och skeno och föllo icke till marken, utan förovunno som eldgnistor. Hon reste sig upp och sade till barnen: Varen ej rädda mina barn; kommen; Jag är här för att meddela eder vigtiga nyheter. Barnen närmade sig luguade fruntimret. Då tilltaJade hon dem under en ström af tårar sålunda: Om mitt folk ej vill underkasta sig, så måste jag släppa min sons arm, och den är så tung, att jag ej längre kan hålla den efter allt hvad jag lidit för eder. Jag gaf eder sex dagar till arbete, och den sjunde förbehöll jag mig sjelf, men folket vill ej gifva mig den. Det är detta, som gör min sons arm så tung. Åkarne kunna ej längre svara, utan att inlägga min sons namn i ederna. Detta äro de tvenne saker, som göra min sous arm så tung. Om skörden förstöres så är det genom eder menniskor. Jag gaf eder ett tillfälle att sistlidet år lära eder detta genom potatisskörden. I hatven ej brytt eder derom Tvärtom, då j finnen dåliga potatis, svären j, och j inblanden min sons namn i edra eder. Melanie, som icke kände potatis under det franska namnet pommes de terre, emedan de der i trakreu vauligen kallas truffes, tillsporde Maximin hvad ordet betydde. ÄÅh, j förstån ej riktigt fransyska, mina barn, anmärkte qvinnan. Nåväl, jag skall säga eder det på ett annat sätt. Hon började derefter hålla ett sangt tal på allmogedialekt, och under dess gång meddelade hon hvartdera barnet en särskild hemlighet, och fastän hon fortfor att tala med hög röst, kunde likväl intetdera af barnen förstå hvad hon sade till det andra, utan såg blott att hennes läppar rörde sig. Hon slutade med orden: I skolen såga detta till allt mitt folk. Hon höjde sig derefter omkring tre tot från marken, och förblet sväfvande i luften med ansigtet vändt mot öster.