last befinner sig vid början at sin åharÅ pre identur-period, så hör man af flertalet af the poiticians den frågan redan debatteras, om det j skulle vara fördelaktigt att anförtro den sögsta makten åt honom för tredje gången. Man åberopar 1 detta hänseende de förtjenster ym fäderneslandet som presidenten har inlagt och nödvändigheten af att fortfarande hålla södern under ett jernok, hvilket ingen anses kunna göra såsom han. Det faller af sig sjelft, att en mängd embetsmän, som äro tästade vid Hvita huset genom de förmåner de hemta af en genom två embetsperioder fortsatt administration, högt proklamera såsom en nödvändighet hvad andra endast våga framställa såsom en önskan. Denna maktens kontinuitet i gamme mans hand är i sjelfva verket detsamma som monarkien, minus Namnet, och det kan lätt tänkas att ett tillfälle uppstår, då en fraktion inom eller utom representationen inbjuder Grant att, för det gemensamma fäderneslan-: dets ära och bästa besegla kontinuiteten af sin makt genom att antaga konungaeller kejsarekronan. Frågan blir då endast om folket skall låta det ske. Folket, — vi sammanfatta fortfarande artiklarne i Newyork Herald, — folket, som bar öfverlemnat sig åt lyxen och helt och hållet hängifvit sig åt spekulationen, folket som redan underkastat sig militarismen och som, efter att ha uppstält såsom lagar för sig en mera liberal moral än dess politiska konstitution, numera icke längre tillbakahålles af de gamla konservativa banden som sönderbrötos af det siesta kriget — folket synes alldeles disponeradt att helsa en imperator. Det glider sakta, omärkligt men hastigt emot cmsarismen! Hela saken beror endast på om Grant sjelf vill. Han beherrskar hela den politiska situationen ännu säkrare än både Jefferson, Jackson och Lincoln. Aldrig har någon president blifvit åtlydd med så mycken undergifvenhet eller kunnat befalla öfver ett så starkt parti. Alla de administrativa departementen, de vigtigaste staterna, armån, marinen, domareoch embetsmannakårerna, ända a intill denna stora stat och denna ännu större c hufvudstad (Newyork), som vågade göra motstånd mot Lincoln då denne var betäckt med j ära efter secessionskrigets slut, — allt ligger sk i händerna på Grants anhängare! — — i Det framgår af de rätts statistiska tabellerna, att Ådomaren Lynch aldrig något år har arbetat så mycket som under blott det första halfåret 1873, och det bör tilläggas att ingen enda af deltagarne i utöfvandet af denna vilda folk-rättvisa har blifvit dragna inför de lagliga domstolarne. Vissheten om strafflöshet är utan tvifvel den förnämsta orsaken till denna tillväxt af brott, begångna för att hämnas andra brott. Bland denna stora massa af lynch-domar, må ett par af de sista och mest anmärkningsvärda här anföras. Underrättelsen om ett dubbelmord, begånget i grefskapet Aroostook i nordvestra hörnet af den fredliga staten Maine, hade väckt den yttersta bestörtning bland innevånarne i Portland, en af de förnämsta städerna i denna stat. Mördaren, en vid namn James Cullen, var en mycket illa beryktad man, som för omkring två år sedan hade inflyttat i grefskapet Aroostook från den angränsande engelska provinsen NewBrunswick. Under natten till lördagen d. 28 juni hade en inbrottsstöld blifvit begången nära Mapleton, och misstankarne hade genast fallit på Cullen. Grefskapets undersheriff, G. A. Hayden, begaf sig, försedd med en arresteringsorder och åtföljd af två medhjelpare, på upptäckt efter honom och anträffade honom natten till påföljande tisdag hos en man vid namn Swanbeck, boende icke långt derifrån. Cullen häktades och man öfverlemnade sig åt hvilan, i afvaktan på att vid dagens inbrott föra fången till stället der stölden blifvit begången. Men under natten steg Cullen upp och ihjälslog med en yxa under-sheriffen och en af dennes medhjelpare vid namn Hubbard. Han anföll äfven det andra biträdet, som hette Bird, men lät beveka sig att skona hans lif, gedan denne hade svurit att icke angifva honom. Swanbeck hade hört i sömnen huru yxan krossade de båda offrens hufvuden och vaknade för att se verkligheten af hvad han i sömnen oredigt hade hört. Så snart det blef dager flydde både han och Bird ur huset. Cullen försökte först att upphinna dem, men när han såg att detta icke skulle lyckas, återvände han till byggnaden och antände densamma, Den nedbrann ända till grunden, så att elden äfven förtärde de begge liken. SeyI dan flydde mördaren och gömde sig iskogen. re Swanbeck och Bird hade emellertid hunIf, nit igenom skogen och framkommit till Balisra Milis nära Mapleton, det ställe der stölden nblifvit begången. De gåfvo genast allarm, en 1stor mängd af innevånarne beväpnade sig och eI anställde skallgång i skogen efter mördaren, m hvilken dock först sedermera anträffades gömd n-i källaren till det hus hvari han bodde i an Mapleton. et Han öfvermannades etter ett lifligt motng stånd och man lyckades att säkert binda hortnom, under det han uttryckte sin ledsnad att en icke ha dödat äfven Swanbeck och Bird. Man nt. förde honom på detta sätt på vägen till PortId, land, men halfvägs möttes tåget af en skara ra folk från staden, som bemäktigade sig mördair-ren, lade en snara om hans hals och, efter Ira några minuter som förunnades honom att göra besina böner, upphängde honom i ett träd. n-1 Han förtjenade utan tvifvel döden, men