Frän Utlandet. I anledning af händelserna i Frohsdorf skola åtskilliga legitimistiska deputerade haft några förtroliga sammankomster, vid hvilka man förhandlat om fälttågsplanen för den kommande sessionen. Dessa underhandlingar, hvilkas resultat kunna skönjas i de olika partiorganerna, tyckas hafva ledt dertill, att man tillsvidare uppskjutit hvarje afgörande steg. Högra centern skall neml. hafva tillrådt ett försigtigt och återhållsamt uppträdande, emedan man genom att gå tör hastigt tillväga lätt skulle kunna förlora de genom fusionen vunna fördelarne. Utsigterna till en monarki i Frankrike tyckas äfven ba blifvit mindre, åtminstone för ögonblicket, fastän d Audiffret-Pasquier å högra centerns vägnar begifvit sig till grefven af Chambord för att underhandla med honom angående möjligheten för en fusion mellan äfven de legitimistiska och orlåanistiska partierna, Enligt ett telegram har grefven af Paris sagt, att det visserligen icke längre finnes någon orlöanistisk tronpretendent, men väl ett orlåanistiskt parti, som skall veta act häfda de principer, på hvilka julikonungadömet hvilade, det vill säga det konstitutionela konungadömet. Det återstår således etter detta uttalande att se, huruvida grefven af Chambord skulle för sin del vilja göra sådana eftergifter, som här ifrågasättas. Republikanerna öfvervaka strängt fusionisterna, och de skola ej vara sena att vid första selsteg kasta sig öfver dem: ett dylikt felsteg skulle det vara, om den tron singe utbreda sig, att fusionen afsåg återinsörandet af det oinskränkta konungadömet från tiden före den stora revolutionen. Köln. Zeit. vill veta, att marskalk Mac Mahons sympati för fusionisternas sak försvunnit på grund af finansministern Magnes och några bonapartistiska generalers föreställningar. Denna nyhet, som YIndep. belge redan några dagar förut meddelat, omtalas sålunda i en ledande artikel i Journal des Debats af d. 16 d:s: ÅVi veta ej, om det belgiska bladet är väl underrättadt, men vi tro fullt och fast, att den berömde marskalken, äfven om han anser republikens upprätthållande vara mindre gynnsamt för landets intressen, likväl icke vill räcka handen till en statskupp. Ty det skulle rent af vara en statskupp, om nationalförsamlingen genom enkel röstmajoritet oktrojerade landets monarki under Guds nåde. Sjelfva rojalisterna bemöda sig ifrigt om att visa, att det alls icke brådskar med afgörandet. Utom Frargais uppmanar nu äfven Presse, hvars förtroliga förhållande till hertigen af Broglie är en offentlig hemlighet, till tålamod och tala om Lillasinnade, hvilkas mod bör qväfvas, och Figaro, som för några dagar sedan öppet uttalade sig till förmån för en statskupp, menar nu, att betänketiden bör vara till 1876. Möjligen har äfven den mellan rojalisterna och bonapartisterna tilltagande spänningen verkat, att de förre ännu icke tro, det tidpunkten för ett förverkligande af deras planer nu är inne. Bonapartisterna synas ångra, att de låtit sig begagnas till att främja grefvens af Chambord utsigter. Ett af de mest lästa bonapartiska bladen, le Pays, skrifver sålunda: Man skall vakta sig för att missbruka det kejserliga partiets patriotiska återhållsamhet; ty om man skulle falla på den tanken att alltför högt ropa lefve kungen! eller lefve republiken!, så skola vi icke draga i betänkande att ropa lefve kejsaren! och detta rop, som vi hittills undertryckt skall då ljuda öfver hela Frankrike som er krigstrumpet. I ÅKoln. Zeit. läses följande uppsats mm 1