cristiania kommit til Wik och skrifvit upp vapnen med sträng tillsägelse tra Kongenatt icke några af dem vidare finge säljas, utan skulle stanna qvar der. . På ett ställe något högre upp i Gudorandsdalen fingo vi en trogen föreställning af de försärliga verkningar, som flommen kan åstadkomma. Ea liten bondgård hade varit belägen i en dalsänkning invid den väldiga Lougens strand. Då vårfloden — flommen — kom, steg elfven inom loppet af en dag flera alnar öfver sina vanliga gränser, öfversvämmade hela dalen och ryckte så våldsamt med sig alla byggnaderna, att folket med yttersta svårighet kunde rädda sig och kreaturen: till och med de små åkerfälten hade blifvit bortsköljda, så att de underliggande nu nakna berghällarne sunros qvar. Gården hade — meddelade skjutsbonden — blifvit anlagd der, först som en husmansplats, i förra egarens tid; nu var sonen med hustru och barn husvilla, ty alla byggnaderna bade sönderbrutits och timret förts långt bort. Icke långt ifrån det nyssnämnda stället låg en temligen stor bondgård, hvars hela ladugårdsbyggnad ett par år förut genom ett jordskred blifvit helt och hållet förstörd, så att blott en ringa del af timret i oskadadt skick hade kunnat uppgräfvas på ett betydligt afstånd från tomtplatsen. Dylika jordskred äro icke sällsynta och töranledas derat att jordlagret, som hvilar på en sluttande bergssträcka, plötsligt blir genomdränkt och undergräft af det från fiellen nedströmmande vårvattnet. Dylika olyckshändelser kunna hvarken förutses eller förekommas. Den nu omnämnda bondgården hade ganska säkert stått der i många mansåldrar; men så inträffade jordskredet, som tog med sig ladugårdsbyggnaden och trängde ut i elfven ett åkerland, hvilket inom kort tid blef borttördt af strömmen. Fastän vi icke forcerat vår färd och derunder haft ypperliga qvarter, var det dock med en särdeles bebaglig känsla som vi tidigt en eftermiddag stego ur åkdonen framför det vackra hotellet i det trefliga Lillehammer, nu med vetskap om att derifrån och till Stockholm endast behöfva färdas på ångbåt och jernväg. Blanche blef nu något lättare till lynnet, och hans Janne blef ätven hjertligt glad när hans bestyr med de egensinniga hästarne och hans ständigt återkommande fruktan för de rysliga utförsbackarne nu skulle upphöra — han bedyrade att han aldrig mera skulle begifva sig ut på sådana äfventyrligheter som de tillryggalagda. )