Vår undervisningsutatällning fortfar för öfrigt att utgöra föremål för allmänhetens lifligaste uppmärksamhet och deltagande. Om utgifvaren af Göteborgs Handelstidning hade tillfälle att nu egna denna utställning ett besök, skulle han, så vidt man får antaga att han vill se med opartiska ögon, otvifvelaktigt komma till en annan åsigt, än den han i flygande fläng bildade sig under den korta tid, han här uppeböll sig, då utställningen ännu icke var färdig. Bäst torde dock vara, att han vid ett sådant besök skaffar sig handledning af någon erfaren skolman, t. ex. af den såsom insigtsfull och nitisk sådan högt värderade folkskoleinspektören Meijerberg, hvilken sannolikt icke skulle så häftigt förgrymmas, som Handelstidningens utgifvare gjorde, i fall han icke påträffade den skolbänk, som nämnde utgitvare kallar den svenska, och otvifvelaktigt ej heller i denna omständighet finna den yttring af den rivalitet, som rådde mellan vissa framstående skolmän i Stockholm. En sådan handledning kunde måhända verka mer öfvertygande på Handelstidningens utgifvare än rektor Sandbergs i ämnet afgifna förklaringar, äfven om dessa synas fullt tillfredsställande för hvar och en, som ej föresatt sig att se sakerna i annan dager än den verkliga. Om också olika tankar kunna finnas om ändamålsenligheten af bygnaden, liksom kanske äfven om några af de utstälda föremålen, bör sådant väl icke kunna gilva anledning till annat än en diskussion ; sak. Att på sätt som här skett beskylla för öfrigt oförvitlige personer för charlataneri, emedan de icke dela ens egna åsigter, är ganska lätteinnigt, och gör man detta dertill på ett sätt, som måste ingifva utländingen den föreställningen, att beskyllarens eget fädernesland försökt bedraga verlden, blir det något ännu värre än lättsinne. Om en okunnig främling kastar ut några lika orättvisa, som enfaldiga omdömen, såsom en korrespondent till danska Dagstelegrafen gjort om det svenska armöhuset, så kan man nöja sig med att skratta ut honom och vända honom ryggen, öfvortygad att hans enfald eller hans illvilja äro oskadliga; men är belackaren en landsman, hvilken uppträder med anspråk på sakkännedom och likväl icke nöjer sig med en allom medgifven kritik, utan kastar sig in på skandalens område, så torde den sårade fosterlandskänslan blifva strängare mot en sådan person. Det hjelper sannerligen icke, att han sederdermera, långt etter det beskyllningarne äro gjorda och efter det han borde hafva insett huru förhastadt han gått till väga, frestar på en sakdiskussion, eller rättare sagdt en advokatyr för en dålig sak, då han ej bekymrar sig om att återtaga de beskyllningar, med hvilka han kunnat sätta en fläck på sitt eget fädernesland. Det är visst möjligt, att Handelstidningens utgifvare, hvilken de som känna honom närmare anse vara en både varmbjertad och ridderlig man, icke menat så illa, som hans i vanlig brådska utkastade ord kunna gifva anledning att tro, utan blott känt sin vrede svalla, när han ej såg till den skolbänk, som han anser vara hr Meijerbergs uppfinning, och derför i hastigheten låtit pennan nedskrifva uttryck, hvilkas vigt han ej så noga besinnat. Man skulle gerna vilja antaga denna förmildrande utläggning, men då borde han också sedermera hafva offentligt erkänt sitt förhastande. Det är åtminstone hvad de som på närmare håll haft tillfälle att bedöma den svenska skolutställningen och äfven läst hvad derom skrifvits, anse rätt och billigt. Lyckligtvis har Handelstidningen icke ännu så stort inflytande på utlandet, att utgifvarens ord kunnat göra någon skada, hvarpå det ampla erkännandet at den svenska ekolutställningens värde är ett glädjande bevis, men detta är sannerligen icke Handelstidningens förtjenst. —0 —