heter och ett stort antal enskilda personer täflade om att visa gästfrihet mot främlingarne. De lysande festerna i Westminster Palace, Kensington Museum, Guildhall, Fiskmånglarnes palats m. fl. ställen hafva icke sina motstycken på något annat ställe och minst i Wien. Man måste också medgifva, att det här blifvit med stora svårigheter förbundet att visa artighet mot t. ex. alla jurymän, enär dessas antal denna gång går till öfver 700, alla generalkommissarier, vice-kommissarier, ställförträdare, sekreterare, assistenter och andra af den ofantliga stab, som tjenstgör eller lätsar tjonstgöra vid utställningen. Staden Wien sjelf har alldeles uppgifvit hvarje försök i den vägen. Kejsaren bjuder då och då ett inskränkt antal af de mest framstående personerna bland de olika vid utställningen närvarande nationaliteterna, eller hvilka man sagt honom vara mest framstående. Erkehertig Rainer, utställningens protektor, har också haft ett par bjudningar, och några få af de andra stora herrarne hafva följt exemplet. Men från dessa mera enskilda bjudningar är det långt till fester af den storartade beskaffenhet som i London för elfva år sedan. Det lefnadsglada Wien har kanske haft allt för mycket annat att tänka på under dessa månader för att kunna öfva någon gästfrihet. Det har haft sin stora börskris, hvilken ännu spökar och hotar att innan årets slut stå upp igen på fullt allvar, och det har äfven varit allt för mycket betänkt på att låta främlingarne betala tör lifvets nödtorftigaste behof så stora belopp, att förlusten på utställningen för wienarne sjelfva ej må blifva allt för stor. Under sådana förhållanden har man hvarken tid eller lust att visa sig gästfri. Men hvad Wien ej kunnat åstadkomma, dermed har den österrikiskt-ungerska monarkiens andra stad åtminstone i någon mån lyckats, och derför skall Pest alltid prisas. I annat fall hade de i Wien vistande främlingarne kanske alldeles glömt bort den vackra Magyarstaden. Nu hatva tacksamma referenter berättat, hvilken märklig stad det der Pest egentligen är, och till de berättelserna har jag icke något att tillägga. Om koleran talar man just icke mycket i Wien, och visst är att sjukdomsfallen äro allt för få samt nu också i betydligt aftagande för att det skulle kunna kallas en farsot. Värmen har likväl varit ganska stark under senare tid, och sundhetspolisen har haft fullt upp att göra. Den flitiga vattningen fortgår, men verkställes ingalunda såsom sättare och korrekturläsare i Göteborgs-Posten låtit mig i mitt senaste bref yttra, på så sätt, att vattentunnorna Åbäras omkring på gatorna. Förhållandet är att de köras, och det var detta med verkliga förhållandet öfverensstämmande verbum, som jag begagnade i min skildring. Shahen kom ändtligen, till stor förargelse för dem som slagit vad om att han icke skulle komma, men om han gjort någon succes, är denna af det slag, som fransmännen benämna gucces destime, hvilket just icke vill säga mycket. Man aktar och ärar honom kanske såsom ett ganska intressant persiskt exemplar, men man gör icke stor affär af honom. Man har här blitvit allt för mycket bortskämd med att se furstar för att mera bekymra sig om dem. Förutom det stora antal främmande furstliga personer, som denna sommar besökt Wien, har den stolta kejsarstaden sjelf ej heller brist på sådana. Till de senare räknas likväl icke f. d. konungen af Hannover, ehuru han bor så godt som invid stadens portar, eller hans son, som numera bor i sjelfva staden och fått anställning vid ett österrikiskt regemente, eller grefven af Chambord, hvilken bor något längre bort, fastän ej särdeles långt trån Wien. Deremot räknas till de inhemskt österrikiska en furstlig person, som egentligen är vår landsman, nemligen prinsen af Wasa. Han bor inne i staden, vid den efter honom benämnda Wasagasse, i början af Alservorstadt och ej särdeles långt bakom den nya Votivkyrkan. Prinsen at Wasa är numera en åldring på 74 år, men bär, säsom man säger, sina år med heder. Det torde vara högst sällan han nu för tiden hör svenska talas, och likväl talar han sitt fädernespråk fullkomligt korrekt. Han talar det allt för korrekt, tycka vi som dagligea slarfva med det sköna språket, och det låter dertöre kanske något ovanligt i hans mun, der den främmande dialekten dock är nästan omärklig. Den gamle prinsen tager kanske i allmänhet ej gerna emot besök af sina landsmän, men understundom kan han dock blifva ganska glad öfver att se en sådan, tyckes det. Hans bostad är icke utmärkt för någon furstlig prakt, men det är en, om också enkel, dock elegant våning för en privatman och der gör den gamle herrn les honneura med mycken älskvärdhet. Han tyeker om att visa sina porträtter, isynnerhet Gustaf den tredjes, sin moders och erkehertiginnan Sofias, och bar ej någon motvilja för att tala om gamla tider. Minnena från hans barndom tyckas vara ganska lifliga hos honom, men om nyare svenska förhållanden har han ej någon särdeles fullständig kännedom, och när han talar om Sverige, är det som skulle talet komma från en gengångare från ärhunlradets första decennier, för hvilken alla de efterföljande åren icke funnits till. Hans besök i Helsingborg för några år sedan vidrör han möjligtvis någon gång i sina samtal med on landsman, men blott i hastigt förbigående. Prinsen är liten till växten, går och rör sig i — m mm fe ÅA — — me CC OO M A Ko frå