)rla Lehmann: Det finnes så många kungliga slott J b Nordsjeelland, att man kan stå på altanerna och I Ir pela fjäderboll från det ena till det andra. Pio ar icke ens i tanken ansett att kungamakten orde afskaffas, ännu mindre uttalat det, Briz icke eller. Geleff har deremot förklarat sig för repu. liken. Hans yttranden hade likväl ej gått ut på cungamaktens afskaffande utan hade endast fällts en dassant vid ett enstaka tillfälle, då han sade, att ocialismen bäst skulle kunna genomföras under en epublikansk statsform. Man måste dock medge, utt denna fråga hörde till de aflägsna mål, de der illranärmast hade karakteren af högtflygande plaher. Tal. ville dock icke dröja vid dessa fjerran nål; det som närmast borde tagas i betraktande vore de medel, hvarigenom man sökte att befrämja — — — O DM — em. Socialisten hade bi at hårda och skarpa uttryck, men vid alla partiagitationer i Danmark hade det varit brukligt att begagna starka ord, att tadla det bestående och afmåla hvad man eftersträfvade med de ljusaste färger. Detsamma skedde i den upprörda perioden, innan Danmark erhöll sina fria författningar. Man kunde icke med rätta säga, att de anklagade hade skapat den sociala rörelsen, denna hade legat som ett frö hos arbetarne, den starkt omkring sig gripande spekulationsandan, som i ett nu vill skapa rikedomar utan arbete, måste nödvändigtvis genom den rent yttre betraktelsen väcka de mindre näringsidkarnes och arbetarnes uppmärksamhet och ovilja. De anklagade hade velat genomföra sina åsigter antingen wmed lagen eller utan den och detta uttryck hade blifvit lagdt dem svårt till last. Men meningen härmed kunde mycket väl ha varit att de icke ville gå em o t lagen, utan blott använda de medel, som lagarne sjelfva anvisa till förändring i de bestående förhållandena, Uttrycket finnes i n:r 2 och häri talas just om de medel, som lagen sjelf anvisar. På många ställen yttras visserligen, att målet endast kan uppnås genom en omstörtning, en Årevolution, men dessa ord kunna alltför väl användas i god. bemärkelse; men erinre sig endast Thiers bekanta uttryck kort före februari-revolutionen: je suis du parti de la rävolution! De anklagade hade förklarat sig ha handlat efter tre förutsättningar: de ville visa storborgarne, att det nuvarande tillståndet vore. farligt, att dessa spände bågen för högt och att man kunde förmoda, att regeringen skulle gripa till olagliga medel för att tygla arbetarebefolkningen; deraf skulle Sådan uppstå en revolution, som visade historiens mL AH E — g. Dessa tre förutsättningar hade ständigt legat i deras tankar, och deras verksamhet hade isynnerhet varit rigtad på att minska farorna vid den förestäende, oundvikliga omstörtningen. Man borde ej heller fästa sig vid de olika tidningarnes referat af socialistdiskussionerna, ty äfven den samvetsgrannaste referent kan begå misstag. Polisen hade till socialistmötena skickat personer förklädda till skollärare och dessas vittnesmål kunde man ej heller obetingadt sätta tro till. Tal. närde nu visserligen icke den fåfängliga förhoppningen, att han genom hvad han hittills anfört, lyckats reducera de anklagades yttranden till fullkomligt oskyldiga, dertill voro många af dessa alltför våldsamma och otillbörliga, men han måste förneka deras lagstridighet. Han ville jemväl hänvisa till föregående Köpenhamns-förhållanden, t. ex. Köpenhamns Borgarerepresentanters adress till kungen år 1848. För dem, som personligen följt med denna rörelse, skulle det helt visst vara lätt att uppleta lika så starka uttryck inom den dåvarande oppositionspressen, sjelt hade han i rättsarkiverna påträffat åtskilliga uttryck under tre mot Fedrelandett på den tiden anhängiggjorda tryckfrihetsmål, uttryck som i våldsamhet och skärpa ej stode tillbaka för de af Socialisten nu begagnade, om än målet varit något olika. Frederik Dreyers Samfundets Reform från år 1852 var väl hällen i ett elegantare språk, men denne författare afsåg i alla fall det samma som socialisterna och skildrade lika så skarpt som dessa nödvändigheten af en revolution. Tal. klandrade derefter det sätt, hvarpå förhören blifvit förda vid politi-reten och ansäg ej heller att protokollsföringen varit fullt riktig. Särskildt hade Pio beklagat sig öfver de långa och tröttande förhören, af hvilka ett till och med räckt i 7 timmar. Det vore vidare ett fel, att de tre häktade socialisterna, som dock vore anklagade för att ha stiftat en komplott, ej en enda gång under förhören konfronterats med hvarandra. Tal. påpekade derefter de utomordentligt ringa medel, hvaröfver de anklagade kunnat förfoga, det i verkligheten ytterst ringa antal medlemmar, som ingått i den af dem stiftade föreningen, samt de likaledes obetydliga mått och steg, som rörelsen hade gjort för att uppnå äfven sina allra närmsta mål. Vill man kalla det föreliggande ett attentat, så vore det dock ett utomordentligt aflägset attentat, som sväfvade ut i det dunkla. Sedan tal. derefter vidrört de anklagades uppträdande med anledning af polisens förbud mot mötet d. 5 maj, hvilket uppträdande han ej ansåge ha afsett våld utan snarare borde tillskrifvas upphetsning och obetänksamhet, försäkrade han sig vara fjerran från att sympatisera med de anklagades uppförande. Han hade endast efter sin bästa öfvertygelse sökt belysa, hvarest gränsen mellan det lagliga och det olagliga borde uppdragas. De tilltalades afsigt hade helt säkert varit god, i det de utan tvifvel hade handlat af rent intresse för arbetarnes väl, och han ville derföre anhålla hos deras domare, att de ej måtte döma dem till ett vanärande straff. I deras föregående lif funnes flera omständigheter, häntydande på, att de åter skulle kunna bli goda medborgare, något som deremot sannolikt skulle förhindras, så framt de finge undergå ett vanärande straff, hvarigenom de ställdes i jemnbredd med samhällets afskum. Ifall de skulle dömas, ville tal. hemställa, om icke deras möjliga straffansvarighet kunde anses bortfallen genom det långvariga fängelse, de varit underkastade. Slutligen uppläste tal. en mängd berömmande vitsord af personer, med hvilka Pio stått i beröring. Aktor, advokaten Klubien, tog nu till ordet och betonade kraftigt sin uppfattning af gocialistledarnes uppträdande såsom upproriskt och lagstridigt samt häfdade med bestämdhet sitt påstående om deras straffbarhet, i det de otvifvelaktigt hade gjort sig skyldiga till förberedande handlingar för åstadkommande at uppror och till uppenbart trots mot öfverheten. omkr. kl. 1 e. m. afslöta derefter tisdagens sammanträde. I onsdags afkunnades domen, hvars inne: håll förut meddelats i vår telegramafdelning