Ärbetarebolag. ke I många olika riktningar söker arbetarebö frågan sin lösning, städse begagnande som mear del vår tids stora häfstäng: associationen. m Schismen mellan arbetagifvare och arbetare är ett olyckligt tidslyte, men den är dock ett saktum, hvilket tyvärr dagligen framträder i arbetsinställningar eller strikes å arbetarnes sida och å arbetsgifvarnes i sammanslutningar för att söka gemensamt bekämpa de förras alltför obilliga fordringar. Hittills hafva i allmänhet de förre segrat, arbetsgifvarne hafva gifvit vika och nöjt sig med att sätta högre pris på sina egna alster; det har varit den stora konsumerande allmänheten, som måst betala. Vi vilja icke förneka, att arbetarnes hittills framstälda fordringar varit i de fleste fall berättigade här i landet, under det att de deremot utomlands, isynnerhet i England och Tyskland, urartat i en grad, som kommer att en gång leda till en högst bedröflig reaktion. Men appetiten växer medan man äter, lyder ordspråket; och då arbetarne sålunda se sina anspråk bli efterkomna, finna de allt flere behof vakna hos sig och dermed äfven åtrå att tillfredsställa dem. En förvridning i detta hänseende är det kring sig gripande begäret efter materiel njutning, oftast framträdande i begäret efter rusgifvande drycker, hvilket kastar en så bred och mörk skugga öfver arbetsklassens tillkämpade moraliska karakter samt hotar att åter neddraga den till den låga plats i samhället, den förr innehaft, men ur hvilken den på senare decennierna med framgång sträfvat att höja sig. Tillfredsställandet af dessa behof kan endast ske genom ökade inkomster, och så hotas allmänheten alltjomt med att skola se sina förbrukningsartiklar stiga i pris gång efter gång, Detta går väl ännu an, så länge denna samma allmänhet sjelf har goda konjunkturer ; så länge handel och näringar så blomstra, att de inkasserade förtjensterna kunna betäcka de sålunda ökade utgifterna. Men det skall gifvas en gräns härför. Konjunkturerna skola bli mindre gynsamma, inkomsterna skola kännas för knappa, den allmänna omsättningen skall minskas, och det skall vara omöjligt att längre hålla förbrukningsartiklarne uppe i pris, utan de måste falla; och då fallet inträder, kommer det att ske ganska snabbt. Då skall ställningen mellan arbetsgifvare och arbetare bli i månget hänseende brydsam. Arbetarne ha vant sig vid ett lefnadssätt, hvars förknappning de ej vilja underkasta sig; men arbetsgifvarne kunna å sin sida icke utan gifven ruin tillfredsställa de förras anspråk. Sociala brytnivgar af obehaglig art kunna sålunda hota — de ha för öfrigt redan till en del inträdt. I andra länder hafva arbetarne vid sådana tillfällen valt utvägen att sjelfva slå sig tillsamman och ersätta arbetsgilvarne, i det de bildat s. k. produktionseller tillverknings föreningar, genom hvilka de trädt i medelbar förbindelse med den förbrukande allmänheten, utan arbetsgifvarens mellanhand. Dylika produktionsföreningar ha uppstått i massa, men de ha, undantagen oberäknade, äfven till stor mängd fallit sönder igen. Orsaken härtill har i allmänhet deras organisation varit. De flesta tillverkningsföreningar ha neml. fotate på den solidariska ansvarighetens grund. Med: lemmarne ha sjelfva varit både arbetsgifvare och arbetare, och genom sin ställning till föreningen ha de haft svårt att böja sig för det gemensamma hela och underkasta sig en vilja — ett likväl oeftergifligt vilkor för handhafvandet af hvarje affärsverksamhet. Den ene kan vara lika så god som en ann — det ordspråket har alltför ofta besannats, i det oenighet uppstått, föreståndarnes verksamhet förlamats genom missämjan och misstron, samt slutligen föreningarne upplöst sig. Produktionsföreningarne äro arbetareassociationens blomma, men de ha, som sagdt, hittills visat sig i allmänhet opraktiska och icke ernått den framgång, som man skulle kunnat vänta sig. Nu synes dock denna tanke antaga en annan form, hvilken utan tifvel skalli sin tilllämpning bli varaktigaro. Arbetarne, begagnande sig af de gynnsamma konjunkturerna — vi tala här om de sparsamme och på sin framtid tänkande arbetarne, ej om dem som på svir och spel förstöra en tillfälligtvis ökad arbetstörtjonst —, ha nemligen börjat bilda aktiebolag, således föreningar med begränsad ansvarighet, och aktierna utställda på smärre belopp bvilka äro utan svårighet tillgängliga tör arbetaren. Aktieegarne utse en särskild styrelse och revisorer, men ha ej vidare med bolagets verksamhet att skaffa, utom det att de, såsom intresserade deri, naturligtvis göra allt för att bereda dess fortkomst och öka dess förtjenster. Styrelsen utser en disponent eller föreståndare, som ensam leder arbetet. På detta sätt undvikes det skär, hvarå de solidariska tillverkningssöreningarne ofta strandat, då de utgjorts af många medlemmar, neml. allas inblandning i verksamhetens detaljer och deraf härflytande olika meningars brytning med hvarandra samt föreningarnes söndring. Men samtidigt inöfva sig bolagens olika delegare i sjelfva näringsdriften och få en klarare öfverblick af den allmänna marknaden, än då de varit innestängda inom sina blotta verkstäder och med den stigande kunskap skall äfven utsigten till framtida sociala stormars afböjande ökas, ty här skall en ventil vara öppnad för splittringen mellan arbetare och arbetsgifvare, hvilken skall lända båda parterna till fromma. Vj omnämnda för någon tid sedan att en