————— ———— — fastän det var mera fint och ljuft; det var hans iddaliseradt. — Det var verkligen besynnerligt, sade Moer. — Besynnerligt! Det var en högst utomordentlig tillfällighet, och vet ni, Darrel, att jag kände mitt hjerta längtansfullt dragas till denna flicka. Jag erfor då, att mitt hjerta ej var alldeles dödt och kallt. Jag kunde ha tagit henne i mina armar i min sons ställe och älskat henne, såsom jag älskade honom. — Ni skulle kanhända vilja gifta er med henne? Lord Waldemar betraktade sin nevö med missnöje och förvåning. — Sir Hugh Tregaron skall gifta sig med henne, hoppas jag, sade han. Han älskar henne. Min kärlek var en fars, en farfars om ni så vill. Jag har tänkt på henne hundra gånger, sedan hon for bort. Jag har till och med drömt om henne. . Sista natten drömde jag, att Wallace kom till mig, ledande denna flicka — denna Honor Glint — vid handen, och bad mig förlåta sig samt gifva denna flicka den plats i mitt hjerta han innehaft. Och i dag, Darrel, väckte den ungerska grefvinnan hos lady Thexter en sådan bestörtning hos mig, att jag ännu ej hunnit återfå mitt vanliga lugn. — Den ungerska grefvinnan? — Ja. Vi åkte i parken, sade lord Waldemar i det han sänkte sin röst, och det hände sig att spännet på grefvinnang armband ej var igen. Jag böjde mig ner för att tillknäppa det och blef på hennes fina handled varse ett litet rödt märke. Det är ett födelsemärke, sade hon