tta segelleden vore utprickad söder om en linie, ragen från Elfsborgs fästning till Rya Nabbe, hvarmot norr om samma linie, hvarest Wikebådan hade tt läge, någon farled icke vore utprickad. Svaranen ansåg således att käranden, som vid strandningsllfället begagnat sig af en väg norr om Wikebåan, en icke som allmän utprickad farled, flage kylla sig sjelf för följden. . Som vittnen hördes båtskepparen Heljesson, som ndast kunde intyga att nämnde prick dagen efter trandningen hade befunnits å rätt plats. Vittnet tustaf Ohlsson, matros ä Thilda-, hade sökt ligga mpp med fartyget åt Hisingslandet V. om Wikebälan, då denna passerades, men hade på 21 kabelängder från sjömärket törnat på grundet. Upptagen f en lotsbåt, hade han gått i land vid Klippan att nfva utkik på jakten, och då hade lotsar, som anändt till stället, placerat pricken på sin rätta plats. Ötriga vittnen bade enahanda uppgifter. För flera rittnens inkallande och upplysningars vinnande uppsköts målet. . Då målet ånyo d. 14 juli påropades, voro ännu flera vittnen inkallade. Skepparen Andreas Pettersson hade samma dag kärandens baveri inträffat på väg till staden befunnit sig i närheten af Vikebådan och misstänkt förhållandet med pricken. Han bade äfven straxt derefter törnat på, men blifvit om en kort stund af en till platsen anländ ångare hjelpt från grundet. Han ansåg äfven, att jakten Thilda gått fri, om pricken hade legat på sitt rätta läge. Nästan enahanda vittnesmål hade rorgångaren Andreas Håkansson att aflägga. Luften hade dagen, då strandningen egde rum, varit fullkomligt klar. Målet uppsköts derefter till d. 4 aug. då parterna borde vid laga påföljd sig ånyo inställa, svar randena beredda att andraga och visa, hvad de för sin talans utförande vidare funne nödigt. Den 4 aug. hade åtskilliga instämda kronolotsar och lotsar från Långedrag inlemnat en skrift, i det närmaste liknande den af lotsarne d. 11 juni afgifna berättelsen. Deri nämndes, att det om vårarne vid islossningen icke alltid är lätt att observera prickars rubbning, isynnerhet när de äro utsatta så långt från sidan om den del af farleden, der fartygen allmänneligen färdas, som pricken å Vikegrundet. Ej heller var det sagdt, att ett dylikt sjömärke, som en konprick med vidhängande ketting och sänkesten, kan under pågående islossning när som helst upptagas från orätt och föras till sin rätta plats, enär såväl isgång som väderleken kunna derföre utgöra längre eller kortare hinder. Med anledning af vittnenas vidare skiljaktiga uppgitter i afseende å den flyttade prickens läge synes det äfven sannolikt, att pricken under den tid, den varit drifven från grundet, icke ständigt legat på samma ställe, utan af isen förts hit och dit; och om detta verkligen varit förhållandet, hvilket är ganska antagligt, när drifisen vanligen sammanpackar sig i den vik, der grundet är beläget, och der af ström och vind föres in i än den ena och än den andra riktningen, så är det ock möjligt att pricken legat ömsom rätt, ömsom oriktigt, och dermed äfven lätt förklarligt, hvarför förflyttningen ej förr blifvit observerad. I ofvanstående instämde äfven lotsfördelningschefen Åhmansson och yrkade målets öfverlemnande till skärgårdsartilleriets krigsrätt i Stockholm. Då käranden i stämningen påstått, att den olycka, som drabbat honom, varit vållad af fel och vårdslöshet i utöfningen af lotsarnes och befälets tjenst, men frågan om den genom olyckan uppkomna skada och ersättning derför äro beroende deraf, huruvida dylik försummelse ligger svaranden till last, fann rädhusrätten sig ej tillkomma att målet till pröfning upptaga, utan öfverlemnades det till krigsrätt vid k. skärgårdsartilleriets station i Stockholm, dit handlingarne jemte dispache komma att öfversändas. rr