A — — En historisk gåta. Inför appellationsrätten i Paris skall snart förekomma ett ganska sällsamt, om än icke särdeles nytt mål. Detta har neml. väckts af arfvingarne till Naundorff, den bekante tyske urmakaren, som i början af detta århundrade gaf sig ut sör att vara Ludvig XVII och anhöll hos prinsarne af huset Bourbon, att de skulle anse honom för den ende laglige arftagaren till den äldre grenen af familjen. Hans artviogar kalla sig i sjelfva verket Louis de Bourbon, Marie Antoinette de Bourbon, och de hafva öfverlemnadt utförandet af sin procesa åt Jules Favre. Naundorffs anspråk tillbakavisades på sin tid af domstolarne, men de aktstycken, som efter hans död blifvit samlade, tyckas vara tillräckligt vigtiga att kunna ingifva de klagande ett visst hopp om framgång. Frågan om understickandet af ett annat barn i stället för Ludvig XVI:s son under fängelsetiden i Temple är ännu ett olöst historiskt problem. Anhängarne af denna understickniog säga, att den upge prinsen bortfördes från Temple d. 19 jan. 1794, och grunda sin öfvertygelse på ett bref från hertiginnan af Angoulöme (prinsens syster). Den 19 jan., säger hon, hörde vi ett starkt buller i min brors (prinsens) rum, hvilket lät oss gissa, att han fördes bort från Temple, och vi voro alla desto mera öfvertygade härom, då vi, seende genom nyckelhålet, fingo se att hans kläder w. m. borttagits. De följande dagarne hörde vi dörren öppnas och ljudet af steg i rummet, och vi förblefvo alltjomt öfvertygado om, att dauphin var borta. Det understuckna barnet, påstås det vidare, var stumt, och anläggningen utfördes af de Este6 och Ojardins, utskickade från prinsen af CondG, som köpt den bekante fångvaktarer-sSkomakaron Simon. Det är historiskt säkert, att man från och med den dagen aldrig fick se dauphin, och man vidtog de största försigtighetsmått till förekommande af hvarje förbindelse mellan det kungliga barnet och den yttre verlden, tillochmed med de andre innevånarne i fängelset. Han inneslöts i ett mörkt rum; och Laurent, förste fångvaktaren i Temple, hvilken enl. hertiginnans af Angoulöme eget intyg hittills bemött honom med stor vördnad, visade ifrån denna dag intet afseende för fången. Detta kunde onekligen gifva ett sken af sannolikhet åt påståendet, att Laurent ej kunde hysa något intresse för ett tarfligt barn, som var offer för en hemlighetsfull konspiration. Det är äfvenledes säkert, att den unge fången var helt och hållet stum ifrån den tid, då understickningen skulle ha egt rum. Då delegerade från allmänna välfärdsutskottet besökte honom i februari 1795, gjorde han allt hvad man fordrade af honom, han reste sig upp och gick några steg på deras befallning, men efterkom inga uppmaningar om att tala. Simons hustru tillbragte återstoden af sin lefnad på sjukhuset för ohjelpligt sjuka; och enligt de systrars vittnesbörd, som skötte henne, förnekade hon upprepade gånger dauphins död. Hon förklarade, att hon och hennes man deltagit i hang bortförande samma dag de undanskaffades från Temple; hon påstod, att en stor låda med leksaker för den unge prinsen förts till fängelset, att den stumme gossen låg i