sen genast af den nedanför våntande allmanheten, som med fullkomlig stillhet och ordning följde förhandlingarne. Dessa inleddes genom on uppläsning in ertenso af Kriminaloch Politirättens dom af den 29 mars öfver de tre scocialistledarne och de öfriga som tillika med dem blifvit åtalade. Efter denna uppläsning, som medtog en timma, tog aktor i målet, advokat Klubien ordet. Efter en kort biografi af de tre tilltalade, Pio, Geleff och Brix, framhöll åklagaren, att det vid bedömmandet af föreliggande sak var omöjligt att isolera sig och bortleda tanken från den roll, som de socialistiska faktorerna spela på andra håll; socialismen och internationale hade allaredan en historia, och deras idåer hade längesedan lemnat studerkammaren och trädt ut i lifvet. Föreningen Internationale hade redan i tvänne länder. visat, hvad den bär i sitt sköte; den sträfvade för en radikal och fullständig omstörtning af de bestående politiska och sociala förhållandena med hjelp af det så kallade fjerde ståndets, proletariatets brutala kraft. Det funnes hos socialisterna i Danmark icke en ide, icke en fras, icke ett enda skällsord, som icke vore lånt från den rika utländska socialistlitteraturen och derefter utan kritik öfverfört på danska förhållanden. Brix hade rent ut förklarat, att han och Pio vid rörelsens början icke rätt visste, hvad socialismen var, och Pio visste då icke, om han skulle sluta sig till den fredliga rigtningen, som är representerad af Åtrades unions i England och SchultzeDelitschs lära i Tyskland, eller till det oförsonliga Internationale. Denna förening stiftades 1864, sedan Lasalles genom sina skrifter blåst lif i det kaos, som genom undertryckandet af februarirevolutionen 1848 nästan blifvit till intet gjordt. Öfverallt i utlandet, hvarest medlemmar af Ulnternationale stått för rätta, hade det blifvit upplyst, att reformer vore otillräckliga för detta samfund som endast genom en revolution hoppades få sina ider genomförda. Då Internationale i Paris fyllde verlden med förvåning och fasa, då var det som Pio utgaf sitt första häfte af Socialistiske Blade. I juni månad 1871 utkom nästa häfte, hvari han till allmän öfverraskning lofprisade Pariserkommunen gentemot regeringen i Versailles, och hvari han vidgick alla den socialistiska lärans konseqvenser. Lagarne för Internationales afdelning här i landet utarbetades derefter i september af Pio, Brix och Geleff, och i mars 1872 stadfästades valen af Pio såsom afdelningens stormästare, af Brix såsom sekreterare, af Geleff såsom kassör samt af de sju kretsförmännen för landets sju stift. I april utkom Socialisten som dagblad med Pio som redaktör, och genom Geleffs agitationsresor i provinserna och genom understöd af arbetarestriker verkade ledarne för genomförande at sitt syfte. De hade sväfvat i en sådan missuppfattning af lydelsen i grundlagens stadgande om associationsoch diskussionsfrihet, att de hade ansett det vara tillåtet att arbeta på omstörtandet af det bestående eller att under lagarnes beskydd förbereda deras kullkastande. Socialisten hade alltjemt tagit sin utgångspunkt från den nöd, som funnes inom samhället och som utmålades med de starkasto färger: Åsattigdomen vore den enda olyckan, all nöd och allt elände vore det bestående samhällets verk och följden af ett medvetet förtryck utöfvadt af de enskilde, seom hade inrättat staten och stiftat dess lagar. Arbetarne vore endast maskiner åt storborgarne, hvarje tillägg till ökande af kapitalens storlek vore ett rof från arbetarne; derföre borde kapital icke finnas, arfsrätten och sträfvandet att göra kapitalet fruktbärande borde upphöra och jordegendomen delas. Staten skulle upplösas i kommuner med sjelfstyrelse, kyrkan skulle skiljas från staten, då religionen blott vore uppfunnen för att lofva arbetaren en inbillad lycksalighot i ett kommande lif, och äktenskapet skulle upphäfvas genom qvinnans frigörelse. I det nya samhället vore konungen naturligtvis något alldeles onödigt, likasom här och flotta. Talaren uppläste åtskilliga stycken ur Socialisten, som gåfyo fulla bevis derför, alt det har varit ledarnes afsigt att omstörta det bestående och genomföra den skildrade socialistiska anordningen af gamhällsförhållandena. I det nya samhället skulle endast arbetare tålas, som alla skulle bo i Åen Etage), och till arbetare skulle endast de råknas, hvilkas örvärfsmedel vore kroppsligt arbete. Ledarnes hela verksamhet hade sålunda elt praktiskt syfte och fölle derföre inom det kriminella området, Den, som sammanrotade arbetarnes skara i hat och förakt motlagarne, vore värre än den, som köpte vapen för ett oventuelt uppror. I tvenne afseenden vore ledarne straffbara, dels derföre att de hade gjort sig skyldiga till förberedande handlingar till uppror, dels derlöre att de, genom att planmessigt hafva medelbart och omedelbart uppfordrat till uppror, hade gjort sig skyldiga till anstiftande af sådant. Det kunde icke heller vara något tvifvel om deras brottsliga afsigt. Man kunde måhända draga i tvifvelsmål om det, när det verkligen kommer till stycket, vore ledarnes afsigt att ställa sig i spetsen för rörelsen, och man kunde stöda detta tvifvel på uppfattningen af deras personligheter och på den sans och måtta, som utmärker det danska folkets skaplynne. Men i verkligheten funnes i det nu föreliggande intet, som häntydde derpå, att de skulle vika tillbaka för en sådan handling. Det vore AA i.. A. osaanada nla.