och sorgbunden än barnet var modern. Hon såg och hörde intet af det, som föregiok omkriog henne. Hennes blonda hår blandade sig med barnets ljusa lockar. Hvad tänkte hon på? Hennes oroliga blick tycktes följa en läogesedan försvunnen lycka. Man frestades att antaga henne vara vansinnig... Och derute hördes åter ropet: Lorrain, vilain, lambin, galopin — mais pas Prussien! Saucisse et boudin pour rien! ter strommade folk tillsammans och sade: ÅDet der å bestämdt något att höra på! Och det var ganska riktigt en historia att lyssna till och den lille mannen berättade den mycket väl. Han begagnade sig af henne på samma sätt som marktschrejarne af sin stora trumma och så berättade han historien, och med hvilken fröjd selan! Jag har emellertid icke mod till att berätta er madame Joeuxa historia på samma sätt som hennes andre hr man, och jag skall derföre berätta henne på mitt vis. Hon hette Rosa Leblanc, innan hon kom att heta Rosa Meyer. De voro vackra båda de unga systrarne, som lefde ett lyckligt lit på deras faders, den gamle Leblanes afvelsgård. Den äldsta, Marie, blef gift med en präktig pojke vid namn Frangois, som hade tjent ut sin värnepligt som korporal. Rosa brådekado det alldeles icke med, hon var ju ännu endast 16 år. Från landet på andra sidan Saar-floden kommo der många Meyrar — Meyrar från Baiern och Meyrar från Preussen. I en enda socken, Moulin bodde der redan 3 Meyrar, Fritz, Wilhelm och Johan alla tre kraftiulla, flitiga och anständiga äkta män, hvilka gjorde sin hustrur lyckliga. De älskade Frankrike, dessa män, de läto naturalisera sig som fransmän och hade snart så väl reda på vägar och stigar i deras nya fädernesland, att ingen in