Det är i sanning hårdt tör den itilligenta delen at norska folket, att se detta hänadt inom svenska och danska tidningapressen, derföre att storthinget ej velat tillsammans med Sverige och Danmark antaga myntreformen. Den, som något följt med våra inre förhållanden, bör likväl ha insett, att den upplysta delen af vårt folk oförtrutet arbetat för sammanslutningen: genom upplysande artiklar i våra förnämsta tidningar, genom sammankomster af handelsföreningarne i de större städerna, genom utgifvande af egna broschyrer och slutligen genom det lefvande ordet i storthingssalen ; men allt var förgäfves, emedan nu för tiden en allsmäktig halfbildad majoritet inom nationalförsamlingen är i stånd att dominera i hvarje fråga. Nu göras dock åter ansträvgningar här i staden för att minska de olägenheter, som kunna uppstå derigenom att vi bibehålla vårt myntsystem i förhållande till våra grannländer, hvarom mera här nedan. Till en början vill jag anmärka, att våra affärsmän just nu få en försmak af huru det skall gå dem under det nya myntsystemets antagande i dessa båda länder. Det råder nemligen nu en panisk förskräckelse i Sverige och Norge för att emottaga norska sedlar, emedan en hel del at dessa är indragen till d. 1:e i denna månad. Betänker man så, att norrmännen på senare åren alltmer och mer lagt sig till fasta egendomar i de svenska gränsdistrikten och att norska sedlar der gått lika bra som de svenska, inser man lätt, hvilka svårigheter det medför för norrmännen, att svenskarne, ända ner till den simple arbetaren, plötsligt förklara, att de icke längre vilja mottaga norska sedlar. Högljudda klagomål höjas också hos oss häröfver i dessa dagar och det tyckes föga bjelpa, att Norges bank tillkännager, att den, oaktadt indragningen af en hel hop sedlar är faststäld till d. 1 juli, i alla fall tillsvidare fortfar att inlösa dessa sedlar, då de presenteras i banken. Att här i staden komma öfver svenskt mynt till så stora belopp, som behöfvas i och för utbetalningarne vid bruken och fabrikerna i de svenska granndistrikten, är svårt och derföre befinna sig många i ett svårt dilemma och måste underkasta sig stora uppoffringar. För att, om möjligt, undvika dylika olägenheter, då det nya myntsystemet blir genomfördt i Sverige, men icke i Norge, har en af våra privatbanker upptagit en redan under debatterna i storthinget framkastad id, gående ut på att vår bandelskår genom frivillig sammanslutning skall söka erhålla den lättnad för omsättningen, isynnerhet med våra grannländer, som utgjorde hufvudsyftet i det förkastade förslaget om införande af ett för de tre nordiska rikena gemensamt, på decimalindelningen bygdt myntsystem. Vår handelskår kunde nemligen enas om att: icke blott taga de svenska och danska myntsorterna jemngoda med våra egna atan äfven att använda kronoch öre-räkningen i sin räkenskapsföring, i bankrörelsen och en gros-varu-omsättningen, hvarigenom af sig sjelf skulle följa införandet af,det lättvindiga docimalberäkningssystemet. Tigningarne ha tagit fasta på dessa momenter, utvecklat dem närmare, påpekat att de kunna förbereda öfvergångon till myntreformen redan på nästa storthing och i följd deraf uppmanat våra privatbanker att sätta sig i spetsen för rörelsen. Man förutspår då, att alla landets penningverk snart skola följa efter, ja, till och med sparbankerna hvilka i landtdistrikten bedrifva bankir-affärer. Försök i denna riktning skola antagligen snart göras, men för min del tror jag ej mycket på ett allmänt genomförande af förslaget; försöken kunna nog komma att lyckas i hutvudstaden och i en och annan af de större städerna, men svårligen i något landtdistrikt. Och när man gaf akt på bondepartiets sega motstånd vid myntfrågans behandling i storthinget samt föjde alla enskilda och offentliga uttalanden af dess ledare före och efter den slutliga utgången, fruktar jag att man måste betvifla ett lyckligt resultat af alla möjliga försök på att få storthingsmajoriteten att gå in på något slags myntreform, att de alla skola stranda ännu på mer än ett etorthing. Men skulden härtör återfaller emellertid under inga omständigheter på intelligenapartiet. Kroningen upptager nu hela den allmänna uppmärksamheten; denoa skall också utan tvifvel bli en af de mest storartade högtidligheter, som någonsin egt rum här i landet. Norska, svenska, tyska och evgeiska örlogafartyg skola utgöra en hedersvakt i Throndbjems hamn, som är tillräckligt stor för avt rymma hela Buropas slottor. De flesta af Europas furstehus skola bli representerade genom sändebud, England genom en prins. Tusentals resande, isynnerbet engelsman och amerikanare, hvilka hvarje år besoka landet, strömma nu upp mot Norden; igår och idag ha statsråden atrest och Hölesterets, Storthingets och hofvets medlemmar samt öfriga inbjudna. För eo vagn med 2 hästar från Lillehammer — den öfriga resan göres med ångbåt och jernväg — har i dagarne begärts 400 rdr sv., under det att eljest priset är 50 å 60 rdr. Det anses för öfrigt säkert att hästar nu en tid bortåt omöjligt skola kunna anskaffas för den ordinarie skjutsbetordringen. Kröningsregalierna, bestående af en dubbel omgång krona, spira, riksäpple och smörjningshorn, allt af drifvet silfver förgyldt samt kungens svärd afsändes i måndags, eskorterade af 23 man: 15 hästar tillhörande kungen passerade Miösen för några dagar sedan.