ngen enda, och historien om den rad af själsoch kroppsqval, de fingo utstå, innan deras förlossning kom, skall ingen jordisk mun mera kunna berätta. Tyvärr är det blott alltför lårt att tänka sig dem. Den långa vinternatt, som under dessa breddgrader hela månader breder sig öfver jorden, och som till och med mycket längre söderut gör menniskorna trötta och misslynta; det hopp om bjelp hemifrån, som väl knappt en enda dag under hela denna tid alldeles öfvergats; nöden och bristen och sjukdomen, som efter hand grep omkring sig; åsynen af de döende kamraterna, hvilkas Iik de icke en gång förmådde jordfästa; den tysta förtviflan, hvarmed den siste at dem, hvars litskraft kanske höll ut några dagar eller timmar längre, slutligen dignade ned maktlös och slumrade in i den eviga sömnen — allt detta är scener, hvilkas hemskhet måste ingifva medlidande till och med hos den hårdaste. Och ändock har försynen varit dem nådig, om de ha förskonats för svårare lidanden, och om icke hungerns qval har väckt dessa vilda lidelser i deras själ, under hvilka menniskan sjunker ned till rofdjurets like och lurar på sin medmenniskas död för att fråssa på hans lik. Den landsman till de döde, som först framträngde till skädeplatsen för denna sorgliga tilldragelse, har lagt deras jordiska lemningar till hvila på denna ogästvänliga klippö; och om också ingen minnesstod reses ötver den stora familjgrafven inne vid Istjorden, så skall hågkomsten af de tjugu norrmännens tragiska öde öfverlefva dem, och detta icke blott inom den trängre krets, som var burden vid dem genom bekantskapens eller slägtskapens band. Det var d. 16 sept. i fjol, som sex norska fångstfartyg infröso i närheten af Graahuk, en udde på Spetsbergens nordvestra kust. Deras hela besättning var icke mindre än 58 man. Då det såg ut, som om de måste bereda sig på att öfvervintra der, och då deras proviantförråd icke på långt när kunde räcka till nyåret, ännu mindre öfver viutern, afsandes några af besättningen till den svenska expedition, som under prof. Nordenskiöld hade uppslagit sitt vinterqvarter vid Moselbay, omkring 3 mil öster om Graahuk. Nordenskiöld, som icke hade vetat, att så många fångstfartyg lågo infrusna här, blef alldeles förfärad vid underättelsen härom. Han bistod dem likväl genast på det beredvilligaste med bjelp och råd. Han fäste deras uppmärksamhet derpå, att den svenska expeditionen, hvars proviantering ursprungligen var beräknad för 21 man, nu, sedan äfven Onkel Adam och Gladan helt oförmodadt hade infrusit, stigit till 67 man; hvarför ransonerna redan hade måst nedsattas. Han upplyste dem om, att vid Isfjorden fanns ett rymligt hus med kakeluguar och 4-6 stora rum, der proviant var qvarlemnad, bestående at 20-30 säckar mjöl, ärter eller gryn, flere tunnor potates, kött m. m., och föreslog, att en del af de infrusne skulle begifva sig dit för att lifnara sig öfver vintern, så godt de kunde. Resten kunde han förskaffa plats och föda ombord på den svenska expeditionens fartyg. De norska fängstmännen följde detta råd, hvilket också utan tvifvel var det bästa, som kunde gitvas, och d. 8 okt. begåfvo sig 18 af de infrusna fartygens besättning i två båtar söder ut för att uppsöka Isfjorden. Öm dem har man derefter icke hört något förr än nu, då deras lik blefvo funna vid Isfjordens strand. De öfriga 40 norrmännen stannade tills vidare qvar på de sex infrusna fartygen. Innan de ännu hade begagnat sig af Nordenskiölds tillbud och begifvit sig till den svenska expeditionens vinterqvarter, uppstod en storm, som sönderbröt isen, och d. 4 nov. var farvattnet så rent, att två af tartygen kunde gå till segel. Ombord på dessa styrde 38 af de norska. fångstmännen kurs till hemmet, dit de efter en långvarig och ytterst farlig resa slutligen framkommo, efter att förgäfves ha försökt löpa in i Isfjorden och medtaga sina landsmän, hvilka de trodde nu ba kommit dit. Två norrmän stannade qvar vid de 4 vid Graahuk qvarliggande norska fartygen; det var en gammal, välbekant ishafsskeppare vid namn Matillas, finne till börden, och hans kock. Dessa ämnade längre fram begifva sig till Nordenskiöld och bli hos honom öfver vintern. Detta uppsåt tyckas de icke ha varit i stånd att sätta i verket, trots det jemförelsevis korta afstånd, som skilde dem från Moselbay; ty äfven de ha, såsom ofvan nämndes, aflidit. De försök, som sedermera gjordes att komma de infrusne vid Istjorden till hjelp, först på den norska regeringens foranstaltande med det stora skälfångareångf. Albert, längre fram med det lilla segeltartyget Isbjörnen och dess hjeltemodiga besättning, samt slutligen på värsidan åter af skälfängareangf. Grönland, äro för väl kända, för att jag skulle behötva här uppehålla mig langre vid dem. Deltagarne i den svenska expeditionen tyckas enligt de erhållna underrättelserna med framgång ha genomgått den arktiska vinterns faror. Endast två at hennes 67 man återvända icke, nemligen matrosen Swan på Gladan, som dog af lunginflammation, och bätsmannen Snabb, som om omkom på isen. Onkel Adam ankom, såsom nyss nämndes, i lördags middag i godt behåll till Tromsö; Gladan är på väg, och om kort tid väntas äfven Polhem med Nordenskiöld och de öfriga deltagarne i expeditionen tillbaka. Om de också till följd af personalens oförmodade tillväxt genom Oukel Adams och Gladans infrysning i fjol höst sannolikt ha måst tillbringa vintern på temligen knapp kost, har det väl icke varit rent af nöd. Att den påtänkta resan under vårmånaderna öfver isen mot norr icke har kunnat bli af, derpå var man beredd, sedan de medförda renarne, med hvilka färden skulle företagas, hade flytt bort. I stället erfor man, att Nordenskiöld, Palander och 11 man i maj och juni månader företogo en landresa till fots från Moselbay öfver Parryoch Rossöarne rundt omkring nordöstra spetsen af Spetobergen och Ilinlopensundei tillbaka till Moselbay, och man får väl antaga, att hvarken denna tur genom en af Spetsbergens hittills minst kända delar eller den långa vistelsen i Moselbay ha varit utan en rik skörd af vetenskapliga iakttagelser, som skall ställa denna senaste nordpolsexpedition — om också ett af dess hufvudsyftemål måste öfvergifvas — i jembredd med de föregående. Närmare underrättelser om de genom telegrammen i korthet berättade tilldragelserna kunna knappt väntas förr än om 14 dagar. Rättegångsoch Polissaker.