Kolerans nyaste historia. Dag. Nyh. för i gär innebåller följande läsvärda uppsats: Koleran, som för närvarande hemsöker vestra Europa, har sedan några år varit en mörk fläck vid borisonten. Från augusti till december månad 1869 var Kiew i södra Ryssland utsatt för denna sjukdom. Under november och december samma år visade hon sig på flera ställen af den provins, i hvilken Kiew är hufvudstad, likasom på åtskilliga andra ställen i södra Ryssland. I januari 1870 visade hon sig i Moskwa och i februari inträffade åtskilliga fall i Nowgorod. I augusti hade hon nått Petersburg och under hösten gick hon i hela landet mellan Moskwa och Svarta hafvet, äfvensom rundt kring Azowska sjön och österut ända till persiska gränsen. Året derpå härjade hon i hela europeiska Ryssland -och visade sig på hösten i Siberien och Astrakan. Under det hon på detta anmärkningsvärda sätt utbredde sig, öfvergick hon blott på fyra ställen ryska gränsen. Den förnämsta nordliga kommunikationslinien med Europa går öfver Königsberg, och i juli 1871 visade sig äfven koleran i nämnde stad och utbredde sig derifrån till Danzig, Memel, Elbing och Stettin. Några fall inträffade i Berlin, likaledes i Hamburg och Altona. I september samma år visade hon sig i Hernösand och vid samma tid hade hon smugit sig utefter Bosforen och uppträdde i Konstantinopel. En månad senare hade hon uppnått några platser utefter Donau. Under tiden hade ett emigrantskepp lemnat Stettin med Newyork som destinationsort och anlöpte i förbigående Köpenhamn och Kristiansand. En vecka efter det fartyget bade lemnat sistnämnde hamn ntbröt kolera ombord. Skeppet fortsatte sin väg öfver Atlanten och inlöpte i Halifax hamn i Nova Scotia, och förde så sjukdomen till denna stad äfvensom till den några mil derifrån belägna byn Ochezetcook. På detta sätt passerade koleran Atlanten från Stettin. För dessa detaljer ha vi att tacka en engelsman, hr Radcliffe, som i en återblick på kolerans utbredning i Europa, uti The Larccet gifvit både en uttömmande framställning af detta ämne och på samma gång starka bevis på att den ryska epidemien var, icke en fortsättming af den, som härjade åren 1865 till 1868, utan verkligen nyinförd från Persien. Hvad nu beträffar det medium, genom hvilket koleran sprider sig i sin epidemiska form, har man funnit det hufvudsakligen vara dåligt dricksvatten. Koleran vandrar från land till land, från plats till plats medelst smittade personer och sprider sig öfverallt der hon genom beskaffenheten af det vatten som inom området drickes kan få fast fot. Äfven luften bidrager, om den är osund, till hennes spridning och derför är rent och friskt dricksvatten och ren och frisk luft det bästa preservativet mot kolerasmitta. Sjukdomen är emellertid nu ej längre så förskräcklig som för 40 år sedan. Vi känna bättre till den och kunna i synnerhet med större säkerhet och visshet om framgång behandla den i dess första stadier. Må man blott väl komma i håg, att om rädslan, såsom våra förfäder sade, dodar flere än pesten, så skola dock modet och lugnet, understödda af vetenskapen, rädda långt flera, än sjukdomen kan döda. Från flera håll ha vi erfarit att anordningar vidtagits för att den fruktade gästen ej skall kunna öfverraska ställen, som den möjligen ämnar besöka. I Danmark har så skett. I Norge äfven. Förhållandet torde vara detsamma på ett och annat håll äfven i Sverige, ehuru vi derom ej hafva oss något bekant. Emellertid torde det ordet ej kunna anses vara sagdt i otid, om vi påpeka nödvändigheten af att, synnerligen vid hamnar, som stå i direkt förbindelse med kolerasmittade orter vid Östersjön, nödiga försigtighetsmätt icke uraktlätas.