Honor såg sig omkring. Rummet var försedt med beqväma möbler, en matta betäckte golfvet, en chaisolonguo stod vid ena väggen, en stor säng med vackra bildhuggeriarbeten intog en del af rummet. Det fanns äfven några länstolar, en treflig kamin och i denna — bäst af allt på denna kalla och ruskiga morgon — en god brasa. — Hvar är jag? frågade Honor med lugn och en viss befallande anstrykning i tonen. Hvad är detta för ett hus? I hvilket grefskap ligger det? — Jag vet ej, att det finnes något hinder för att säga er det, sade Bing. Ni är i Huntingdonshire, miss, på ett landtställe kalladt Cypresslunden. — Hvem eger stället? — Eder man, svarade Bing med elakt småleendoNi har kommit, såsom en hustru bör komma, till eder mans hus. Han är eder herre och man. Ni har af fri vilja gifvit honom bestämmanderätt öfver er och kan ej klaga, om det behagar honom att utöfsa den. Ni har att ufvakta hans ankomst hit. Ett anskri frambröt från Honors läppar. Familjen Bing drog sig tillbaka och stängde dörren elter sig. De gingo ner för trapporna till köket, ett bredt men lågt rum med murkna fönster, framför hvilka nu hängde gardiner, gammalmodiga möbler och en stor spisel hvari eld nu flammade. Två eller tre kittlar voro ställda öfver eldon.