—— —— —(— Ixvarjehanda. Apparat mot skrifvaresjukan-. I danska Dagbladet läses: Skrifvaresjukan består som bekant i krampaktiga sammandragningar af sträckoch böjmusklerna i högra handens fingrar, stundom blott en af dem, och beror i regeln på ett allmänt svaghetstillstånd, antingen nu detta är en följd af någon öfverstånden akut sjukdom eller af långvariga kroniska lidanden, samt framkallas som oftast genon ansträngande och under lång tid fortsatt skrifvame. För patienter, som lida af detta onda, blir hvarje försök att skrifva sammanhängande en omöjlighet, så att det till och med kan vara förenadt med svårighet att skrifva sitt eget namn. Medan förut använda medel visat sig mer eller. mindre gagnlösa, har nu en skrifvare i Köpenhamns magistrat, som led af detta onda, konstruerat sig en apparat, som doktor F. F. Ulrik medf framgång användt för I patienter och som han derför rekommenderar Ugeskrift for Leger. Apparaten, som är mycket billig och fås hos konstsvarfvaren Schwarz (i Köpenhamn), består af en cylinderformig, 13 centimeter lång tvärslå af 22 centimeters genomskärning, hvartill en böjd, 5 centimeter lång pennhållare är fäst. Denna är anbragt så, att den, när handen omfattar cylindern, skjuter fram mellan pekoch mnellanfingret; stundom faller det sig dock beqvämare, att den anbringas mellan långoch ringfingret, hvilket då lätt kan ändras på apparaten. Likaledes kan pennhållaren inrättas så, att den efter behag kan förses antingen med blyerts eller med stålpenna. Ursprungligen var tvärslån mycket smalare; men efter några försök hafva patienterna föredragit den med nyss angifna tjocklek. Apparaten faller sig utomordentligt väl för handen, emedan den tilläter fullkomlig hvila för de irriterade musklerna ech rörelsen endast sker med handleden; patienterna kunna vanligen strax begagna den utan föregåcude öfning. Tatuerad enrope. En antropologisk och etnograsisk märkvärdighet har anländt till Köpeuhamn, nemligen en albanesare, som för 6 år sedan under sin krigsfångenskap hos birmanerna blifvit tatuerad å hela kroppen, så att hans hud från hjessan till fotabjellet är så betäckt med de mest olika fisnrer, föreställande alla slags djur m. m., af till storsta delen mörkblå fårg och at röda birmaniska bokstäfver, att man knappt kan finna en fläck så svor som en 25-öring, som är fri från teckningar. Tatueringen — som är utförd med en utomordentiig. konstnärlig skicklighet på den otroligt korta tiden af 3 månader, hvarunder konstnären dagligen arbeta:le och den olycklige bearbetades, fasthållen af 4 starka män och under ständig hotelse med döden, om han rörde sig — omfattar ej mindre än 388 större sigurer. Denna märkvärdiga personlighet, som talar tlytande grekiska, arabiska och persiska samt mycket begripligt franska, italienska och engelska visar sig icke för den stora allmänheten, men för läkare, vetenskapsman oeh dess medföljande honoratiores mot en lämplig dusör. Också en djurmålaress. Följande lustiga domstolsscen egde nyligen rum i närheten ut Paris. Käranden är en bonde, bosatt i närheten af Paris, vid namn Pierre, och den andre en hästskojare, kallad Bari cand. Käranden börjar sin anklagelse sålunda: En dag i förra månaden körde jag in till staden med grönsaker, jag bade min skymmel förspänd för kärran, han heter Koko och orkar endast gå i skridt. Derför sålde jag honom tiil Baricand för 17 fres. — Baricand: Ja mer var då öket icke värdt. — Domaren: Låt vittnet tala! — Baricand: Med största nöjel — Pierre: Jag bad honom skaffa mig eu annan häst, en svart, ty man säger, att svarta hästar äro starkare än skymlar. — haricand: Några påstå så, andra motsatsen .... — Domaren: Låt vittnet tala! — Baricand: Med största nöjel — Pierre: Han låtsade som om han tänkte etter, och så sade han, att han om fjorton dar skulle skaffa mig en svart häst. Nå ja, fjorton dar derefter så kommer han dragande med en svart häst, som tycktes vara mycket liflig ... han hade förmodligen gett honom bränvin. — Baricand: Sådane dumheter! — Domaren: Låt vittnet tala! — Baricand: Med största nöje! (Skratt). — Pierre: Men jag hade inte väl fått kreaturet in i stallen förrän elden var slocknad och det stod der precis lika dåsigt som min gamle skymmel. — Domaren: Till saken itill saken! — Pierre: Ja, det är just saken som kommer nu. Då jag skulle köra hem, blef det nemligen ösregn, och ett, tu, tre visade sig några underliga hvita strimmor på min svarta häst. Och regnet höll på att ösa ner... — Domaren: Till saken. — Pierre: Ja visst. Då det hade regnat en stund till, var min svarta häst förvandlad till en fullkomlig zebra. — Domaren: En zebra? (Skratt). — Pierre: Jaba, och då jag då började att fatta misstankar, gaf jag mig till att ropa Koko, och bums vänder kräket på halsen och jag går bort och kysser det, ty det var min egen gamla skymmel, som den spetsbofven hade målat svart... (stormande skratt). — Baricand: Jag är hästhandlare och icke djurmålare, jag har köpt den svarta hästen. — Domaren: Af hvem? — Baricand: Af en obekant. — Då den anklagade ej