ligger on ung kraftig man. Pipan har fallit: ur hans mun, de öppna ögonen stirra utan uttryck fram i rummet. IIans händer äro hårdt sammanknäppta, då och då utstöter han ett obegripligt ord, under det att hans bleka läppar sakta röra sig — en motbjudande och afskräckande syn! Andra sitta och tala sakta för sig sjelfva eller ha krupit ibop tysta som bildstoder, stödjande sig upp mot väggen skenbart liflösa under det att endast en svag ryckping omkring munnen och den mörkgrå röksn, som böljar fram ur de uppspärrade näsborrarne, vittnar om att de ännu befiuna sig bland de lefvandes antal.