hans ovanligt spirituella stil äro så långtifrån mindre framträdande i denna arbetets fortsättniog, att man nästan kan spåra hurusom han under mellantiden — kanhända under ett längre uppebåll i utlandet — har utvecklat sig ej obetydligt. Han säger sig sjelf vilja ge en rad profilbilder af romantikerna i Tyskland, och det kan ej nekas, att dessa profiler äro mästerligt 1 cknade, om också å andra sidan kan anmärkas, att de nästan äro tagna så mycket i profil, att man har svärt att igenkänna originalerna. Romantikerna sväfvade visserligen ut åtskilligt, men dårhusbjon voro de dock icke, men som sådane skildras de nästan i Brandes bok. Vid Brandes sida stå ej få begålvade unga män, hvilka jag vill begagna tillfället att här flygtigt presentera. Riktningens naturhistoriska sida, om uttrycket tillåtes mig, representeras at Darwins öwersättare, J. P. Jacobsen, hvars egentliga fält är botaniken, hvari han säges vara en ung, men ej litet tramstående vetenskapsman och hvari han nyligen törfattat en afhandling ?Om Diatomeerna-, uvilken förskaffat honom Kopenhamns universitets stora guldmedalj. Han har dessutom inlagt en ej ringa förtjenst genom att ha introducerat Darwin hos os8 samt har vidare genom åtskilliga sjelfständiga atbandlingar visat talang i att framställa den stringenta vetenskapeas resultat på ett ovanligt klart, hfligt och för den stora allmänheten lättiattligt satt. Vissa af dessa athandlingar ha väsentligen varit synliga i Nyt dansk Maanedsskrist, som redigeras af partiets publicistiska element, hr Vilhelm Möller, hvars begåfning likaledes otvifvelaktigt är af öfvervägande kritisk natur, men som mahända just på grund derat har torstått att göra sin tidskrift tul on organ, som värdigt kan ställas vid sidan af till och med de stora ländernas journaler och som står ojemförligt öfver allt hvad som i denna väg iörut varit synligt hos oss, fastän vi på detta område städse varit en kabellängd före det öfriga Norden. Slutligen äro antagligen två andra at partiets unga medlemmar, hrr E. Braades och Holger Drachmann, ämnade att spela en mera framstående roll. Den förste är bro: der till d:r Georg Brandes. Han har nyligen, efter att ha gitt sig med dottern 1 en at Köpenhamns rikaste tamiljer, tör vägon tid uppslagit sina bopålar i Parise, mena skall, så påstås det åtminstone, när han återvänder derifrån, grundlägga en ny, stor daglig widnivg, hvartill han naturligtvis skall kunna samla ej få dugliga krafter omkrivg sig. För otrigt är hans egentliga ämne österländsk filologi och han har bl. a. utarbetat en lyckad öfversattning af det indiska dramat Lervagnen. Deachmann, som äfven är en skicklig marinmålaro, bör väl närmast betraktas som riktningens estetiskt producerande element. Hans Sömandshistorier och hans Digte röja en betydande talang, den der med tiden nog skall mogna och utveckla sig. Men, som man fiuner, förmår ej heller detta parti, huru mycken talang det än på andra områden kar erbjuda, att afhjelpa bristen pä verklig produktivitet. Vår estetiska litteratur har för ögonblicket ingen annan utväg än att dels hälla sig till otversättningar från främmande språk, dels till den nyare norska skaldeskolan. Att vi med afgeendo på otversättningar under de sista åren kommit ett godt steg framät, har jag redan förut påpekat och jag vill endast tillioga, att på sista tiden bl. a. framkommit goda ofversättningar af tysken Paul Heyse, ryssen Turgenjew, kalitorniern Bret Harte och fransmannen Victor Cherbuliez, hvilka alla tyckas ha slagit an på vår allmänhet. De unga norska författarna låte, som bekant, sina arbeten utkomma i Danmark och ha här allraminst en lika stor och tacksam läsekrets, som i deras eget fosterland. Skilnaden är dock att man hos oes i allmänbet skattar Ibsen bögre än Björnson, ehuruväl man naturligtvis också med stor glädje läser den sistnämndes arbeten, huru mycket mun än har emot hans senaste politiska uppträdande. Med spänd väntan motser man Iosens bebådade bok kejser og Galilger:, två dramer, hvilka skola utkomma under loppet at hösten och som behandla Julianus Asfållmgens historia. Det är ett arbete, bvarmed han lange varit sysselsatt i sitt hem i Dresden, en stad, hvarest han ofterhand tyckes ha tagit tast bostad. Här arbetar jag ganska förträffugt, sade han till mig, då jag för ett år sedan besökte honom dernere. Jag kan icke fördra ensligheten och måste ha tolk omkring mig, men folk, som jag icke känner och som följaktligen icke generar mig. När jag här hvarje dag gör min spatsertur genom Dresdens promenader, så strömmar hela detta lif, alla dessa menniskor obemärkta förbi mig; jug går och brottas med de stora verldrhistoriska gestalter, hvilka jag manat fram och under striden för att forma dem till lefvande, varmblodiga varelser, försvinner hela menniskohvimlet omkring mig och det är just så, som jag vill ha det. Han bebor för ögonblicket en liten förtjusande villa tätt utanför Dresden. IHan har der inlogerat sig med sin tamilj, som består at hans hustru — stjufdotter till den norska författarinnan tru Magdalena Thoresen — hans son Sigurd och hans svägerska. Då Ibsen icke är i sitt arbetsrum, njuter han af ett stilla samiljelif och det är endast sällan som han om aftnarne besöker en eller annan al de många vackra restaurationslokalerna i stadens omedelbara närhet. Promenaden gäller då vanligen Waldschlösschen, ett gammalt slott, i DD HAM MH , AR — U Mm AA rm Us — —