har visserligen i åtskilliga fall icke gjort detta utan skäl, man har slutligen andäktigt korsat sig, för det han tillhör dessa mörksens ufvar, hvilka bära namnet den tria tankens apostlar. men i sjeltva verket har man helt visst tagit sig närmaste anledningar till att bortse från bokens alla goda sidor itöljd af en dygdig indignation deröfver att Strodtmann upplyst sina landsmän om, att värt andliga och iitterära lif för ögonblicket befinner sig i en stillaståendets period. Å Det har nemligen gått med oss liksom fordom med katolikerna. Äfven hos oss ha vi en påfve, som högtidligt slungar sin bannstråle mot alla, hvilka drista sig till att uttala en eller annan af dessa ohyggliga sanningar, som nu en gång ej åå uttalas, Denne pålve är den fria pressen och sanningen om stillaståendets period tillhör den ofvannämnda kategorien af sanningar. Icke destomindre är och förblir detta en sanning. Den romantiska skolan i Tyskland tortplantade sig vid århundradets början hos oss genom originaldikter, bland hvilka många kanske till och med stodo högre än ätven det yppersta, som af samma skola frambragtes i Tyskland. De strängar, som då anslogos, hade en ny och stark klang, men deras toner uwillhöra icke längre vär tid och mästarne som förstodo att anslå dem äro också försvunna. En och annan at dem letver visserligen ännu, men de dikta numera töga och i allmänhet ingenting af betydenhet. Så är t. ex. förhållandet med Christian Winther och H. C. Andersen. Den förstnämnde utsänder väl då och då ännu ett eller annat lyriskt qväde, hvari man märker återklangen at hans gamla friska toner, men behagens ungdomlige sångare har i alla tall blifvit en gammal man. Man möter honom ännu dagligen på promenaden, man ser ännu de små eleganta mustacherna och den ungdomliga toiletten, men gången är ej längre spänstig och lätt, blicken är beslöjad, åren börja att tynga. Och om detta är nan sjelf medveten; 1 sin senaste dikt dröjer han vid gratven och säger, att han önskar sitt sista läger S .. 2— — — — i det Frie at faae Helst under Grasset og i Le At et bredskygget Bögetr2e, Som staaer atsides paa en Mark. Men han tilltogar också — och detta synes mig ytterst betecknande för Christian Wmther, sädan han framstår i vår poesi: Men, da Jeg har det godt i Verden, Og altsaa helst jeg blet i Live, Saa kan til Overfsod man skrive Med Kniv i Treeets glatte Bark: ler ligger under gronne Tillie C. Winther meget mod sin Villie. H. C. Andersen har efter sin senaste sjukdom — som under en stor del af vintern var temligen betänklig — åter söljt sin flyttsägelsnatur och dragit utomlands. Lutten 1 Schwelz har gjort honom godt och han skall enligt uppgitter i hans bret till hemmet, befinna dig jemtörelsevis väl. Man torde också vid juluden kunna vänta ew nytt häfte Eventyr från hans hand, men sin egentliga stora gåfva bar han dock redan sör längesedan skänkt vär danska litteratur. När man så ihågkommer Fr. Paludan-Miller, hvilken framlefver sin ålderdom i stilla atskildhet från verlden, så äro vi väl också i det nårmaste färdiga med de verkligt stora namnen från den verkligt stora tiden. Nu kommer ordningen ull åtskilliga något yngre författare, hvilka emellertid icke heller äro unga längre, såsom Ploug, som låtit politikern väsentligt inkräkta på skaldens område, II. P. Holst som ännu bar ungdomskraft och ännu förtattar, ehuru mest spridda stycken och tilltällighetsdikur, Ludvig Bötteher, som så nyligen fyllde sitt 80:e år och numera skrifver ännu sparsammare än under hela sitt föregående lif, Erik Bögb, som måhända är den af alla de gamla, som har fortfarit att vara mest ung, men som, det oaktadt, äfven han utan tvitvel åstadkommit det bästa, som man har att vänta från hans hand, och eå ytterligare ett par andra, hvilka så sällan låta höra af sig, att det nästan kan kallas: aldrig. Hvar äro så de unga, hvilka skola taga arf efter dessa korysåer? Jo, vi ba några få novellister och romantörfattare, bland hvilka de bästa — Wilhelm Bergsöe t. ex. — söka att bilda sig efter franskt mönster och inom sitt område åstadkomma aktaingsvärda skapelser, hvilka alltid skola törsvara sin plats i den danska litteraturen. Men med deras verk i handen skall man väl ändå knappast kunna kullkasta sanningen om stillaståendets period. Och vidare? Ja, sedan är resten af de existerande diktarne på sin höjd endast möjligheter och i de allra flesta fall är deras möjlighettill och med så långtifrån lofvande, att den snart sagdt kan kallas problematisk. Gudbevars, boktryckerierna trycka och förläggarne utgifva en hel syndaflod af berättelser, dikter, ja, till och med dramer, som oftast af anonyma eller pseudonyma studenter och damer, men hurudana äro de? Den nya rationalistiska skolan, med hr Georg Brandes i spetsen, är hufvudsakligen endast kritiserande och icke producerande. Han utpekar sjelf vägen beträffande både de goda och de mindre lyckliga sidorna af riktningen. Hans Hovedströminger? är ett kritiskt arbete af första rangen, klart, psykologiskt träffande, snillrikt och vältaligt, men naturligtvis på samma gång åtskilligt ensidigt och icke fritt för att i en nästan otillbörlig grad göra sig skyldigt till samma ofördrag. 5 ss — — — Ul