— — — T— Göteborg den 12 juni 1873. Man hör stundom talas om åtskilliga förvecklingar emellan svenska och danska lotsar i Öresund. Ett litet Stockholmsblad, i hvars för öfrigt temligen betydelselösa utgjutelser ofta framlyser ett nästan komiskt danskhat, har tagit sig för att kolportera dessa riksvigtiga nyheter under rubriken praktisk skandinavism, En annan tidning kan endast förklara den öfriga pressens tystnad derigenom, att våra s. k. skandinaviska blad stå i andligt beroende af ett parti i Köpenhamn. Då mangså der ser sakerna i stort, förefaller det högst antagligt, att en vidt utgrenad konspiration från moderlogen i den danska hufvudstaden till fllialerna å de svenska redaktionsbyråerna drifver sitt spel i det fördolda, för att nesligen prisgifva oss åt jutens öfvervåld, ja till och med (hvem kan så noga veta?) bana vägen för en förnyelse af Kristian Tyranns och Jöns Beldenackes blodiga dagar. Vi skynda derföre att dyrt och heligt frånsäga oss all delaktighet i dessa hemska stämplingar. Kanske vi dymedelst lyckas från oss afvända den I nye Engelbrekts vrede, innan han hinner uppbåda sina dalkarlar, såvida han ej nöjes med dem, som Helsingborgstidningarne redan hafva stält under hans kommando. Förr än man tager illa vid sig, torde det likväl vara rådligast att göra sig fullt säker derpå, att verkligen en orättfärdighet har blifvit begången. Att de hedervärde danske lotsarne icke äro frie från en viss jalousis de mefier omot sina svenske medbröder, är mycket möjligt, men icke alls underligt, ty ett sådant förbållande inträffar ju ofta äfven landsmän emellan. Kunna de nu åberopa gällande danska förordningar, är det naturligtvis helt onkelt de offentliga myndigheternas skyldighet att skydda dem i deras väringsfång, så länge detta utöfvas i danska farvatten. Det är en alldeles falsk föreställning, att lotsningen i Sundet är att: betrakta eåsom ett slags communes bonum för alla, som vilja befatta sig dermed. Enligt allmän folkrätt tillkommer det hvarje stat att, så långt dess öfverhöghet sträcker sig, utfärda bestämmelser i detta afseende och förskaffa dem åtlydnad. Denna öfverhöghet gäller visserligen icke på öppna hafvet, utan endasthinom kanonskotthåll från stranden. Istället för denna obestämda gräns stadga några statsfördrag ett afstånd af 3 engelska mil. Så heter det i traktater emellan England och Frankrike, England och Förenta Staterna, ehuru den sistnämnda makten år 1864 önskade en utvidgning ända till 5 eng. mil. Den delen af hafvet, som ligger emellan fasta landet och en till samma stat hörande ö, lyder obetingadt under denna makts domvärjo. Så är förhällaadet med sundet emellan England och Wight, Skåne och Hven, Halland och Saltholmen. Från öarne beräknas sedan kanonekotthäll ut åt hafvet, liksom från fastlandet. Hafevikar, åtminstone af mindre omfång (maximum bestämmes till 10 sjömil i fördrag af 1859 emellan England och Frankrike), komma under samma kategori. Sålunda är Kjögebugt emellan Stevnsklint och Amager dansk, Skelderviken emellan Torekow och Kullen svensk. I ett trångt tarvatten, sådant som Öresund, kan det lätt hända, att tvenne staters sjögränser på enstaka ställen ingripa i hvarandra, i hvilket fall de batva konkurrerande myndighet öfver det område, som domineras från båda stränderna. Vi känna icke, huruvida särskilda traktatbestämmelser i nu berörda afseende gälla emellan Sverige och Danmark. De regler, som vi nu hafva framstält, äro sådana som godkännas af sedvanlig europeisk och amerikansk folkrätt. Kuststatens suveränitet öfver dessa vattenområden är likväl ingalunda så omfattande som öfver fastlandet eller derinom belägna insjöar. Sålunda får t. ex. icke sjöfarten besväras med genomgångstullar, ännu mindre helt och hållet förbjudas. Denna grundsats har vunnit oinskränkt godkännande genom Öreundstullens upphäfvande. Deremot eger stajen att vidtaga nödiga militäriska anordningar ill sin säkerhet, att närmare reglera fiskerinandteringen, att ordna den e. k. sjöpolisen, tt utfärda föreskrifter angående lotsning m. m. lyl. Dessa föreskrifter måste ovilkorligen eferkommas af seglare, som passera förbi kuten genom statens höghetsområde. Förbryelser, som begås häremot af främmande makers undersåtar, kunna utan vidare bestraffas ft den förolämpade statens myndigheter. Förrytarne kunna till och med förföljas och fastagas ute på öppna sjön. Penningetransaktioer, som föranledas at sådana förseelser, ega aturligtvis ingen giltighet inför, den förolämade statens domstolar. Dessa rättigheter tillkomma lika mycket srekland som England, Ryssland som Norder 4 TTT