kunna andas under den tunga jernhanden. Skall man under sådana omständigheter föredraga den legitimistiska despotismens lugn framför den röda socialismen med dess anarki? Eoligt vår tanke drifves Spanien till att snart träffa detta sitt val, och de våldsamma konvulsioner, som detta måste förorsaka, skola onekligen följas med intresse af en hvar, som hyser deltagande för solkens politiska öden. I Tyskland har man länge önskat sig en ny preselag, hvilken gjorde pressen mindre beroende af regeringsgodtycket. HEtter fleråriga klagomål och framställningar har man inom regeringskretsarne ansett sig icke längre kunna tillbakavisa denna folkets fordran, och man har gripit sig an inom det e. k. tyska förbundsrådet med att uppsätta förslag till en ny presslag, hufvudsakligen tillkommen genom furst Bismarcks auspicier. Denna presslag, hvilken är ämnad att gälla för hela riket, medför visserligen genom upphäfvandet af stämpelskatten och af åliggandet att sätta kaution för sig betydande finansiela fördelar, men är i ölrigt ett stort steg tillbaka. Berlinertidningarnes omdöme om denasamma liknar ett skri at harm och förbittring. Sponersche Zeitung t. ex. hänvisar på en paragraf, som lyder: Den, som i tryckt skrift angriper familjen, egendomen, den allmänna värnepligten eller andra grundvalar för statsordningen på ett sedligheten, rättsinnet eller fosterlandskärleken undergrätvande sätt, bestraffas med tängelse eller fästning ända till två år. Det annars så tama bladet utbrister härvid: Detta är en kautschuksparagraf at värsta slag, och vi förstå knappast, huru en jurist kunnat formulera den. Dertill kommer, att polisgodtyckets makt öfver pressen sortfatande bibehålles. Den liberala National Zeit. yttrar om förslaget: Det är ett mästerstycke, uppfunnet för att göra en press, som gör opposition mot någon af dagens frågor, stum och döf. Heldre än att den lagen erhåller oförändrad rättskraft, önska vi, att de gamla preussiska presschikanerna samtoch synnerligen mätte i all evighet bli bibehållna, ty om Manteuffols och Westphalens presslag piskade oss med ris, skulle deremot Bismarcks förslag tukta oss med skorpioner. Antagligen kommer förslaget också att bli blott ett förslag — men det visar emellertid, huru allvarligt en Bismarck menat med sin liberalism. Den, som ej tål en fri press, tål ej friheten, hvilken icke kan fionas utan en fri press.