hennes mörkblå ögon utöfvade samma verkan på honom som någon sällsynt och herrlig tafla. Han sade för sig sjelf, att han i hela sitt lif aldrig gett en så skön dam. Något af hans beundran gaf sig tillkänna i de mörka ögonens glans och det förmildrade uttrycket i hans bronsfärgade ansigte. — Jag anser det som en lycka för mig att få sammanträffa med lord Waldemar, sade grefvinnan något blek men med fullkomlig sjelfbeherrskning. Många af edra tal har jag så att säga i hjertat, mylord, och eder hållning i hvarje offentlig fråga öfverensstämmer med mina sympatier. Om jag finge vara fullkomligt uppriktig, skulle jag säga, att halfva mitt nöje af att komma till England bestod i hoppet att få sammanträffa med lejonlorden baron Waldemar. Hans herrlighet rodnade af belåtenhet. Han märkte mycket väl, att orden ej voro tomt smicker utan den sanna yttringen af en stor och uppriktig natur. — Edert bifall, grefvinna, anser jag såsom en af mina högsta triumfer. Om ni kunde göra ett besök i öfverhuset i morgon afton, skulle eder närvaro förläna mig inspiration till att tala rörande ett lagförslag, som bör drifvas igenom och hvaraf jag är djupt intresserad. Det gifves ej något mera intressant tidsfördrif för en bildad främling än att lyssna till de öfverläggningar, sem hållas af en stor nations lagstiftare. Den ungerska grefvinnan delade denna åsigt, och lord Waldemar var i den konversation, som följde, ännu mera intressant och underhållande, än han brukade vara, I I i