raåtvISI, Ly 1 ännal fall 10PL:! MIA 10—— fara att ej någonsin blifva färdig. Huru stolta äro icke de utställare, som redan fått sina saker i ordning! De stå med ett belåtet småleende bredvid sina skåp och tyckes säga till de förbigående: Se så skall en verklig utställare bära sig åt! Jag är icke blott färdig, utan har också det vackraste af allt att uppvisa. — Vänta bara, till dess jag blir i ordning, tyckes hans bland lårar, halm och lump svettande granne säga, voch ni skola få se något noch nicht dagewesenes. Derpå svär han naturligtvis öfver generaldirektionen, komitön i fäderneslandet och kommissarien på utställningen, ty det är just de, som äro orsaken till dröjsmålet, men alldeles icke han sjelf. Från t. ex. Sverige bafva bitkommit utställare, som uttrycka sin stora förvåning öfver kommissariens långsamhet med att söka upp de artiklar, hvilka kanske ej ännu hit anländt. Att andra utställares artiklar ej äro uppstälde, finna de förklarligt, men att deras egna ej äro det, är oförsvarligt! Jag undrar, hvilket straff skall anses svårast: tio års fängelse med hårdt arbete eller ett halft års utställningskommissariat. Och likväl finnas personer, som frivilligt åtaga sig att blifva kommissarier! En utställningskommissarie är för öfrigt i stort, hvad en utställare är i smått, och förbåller sig till de andra ländernas kommissarier som utställarne till de andra utställarne, samt till generaldirektionen som hans lands utställare till honom sjelf. Att generaldirektionen ej hjolpor de andra kommissarierna, kan ban mycket väl ursäkta till och med för klara, men att den ej hjelper honom är högst oanständigt, för att icke säga skurkaktigt. En sann utställningskommissarie anser, att hans lands industri är den förnämsta, bör hafva den bästa platsen och mest uppmärksammas. Sjelf måste han krusas och upphöjas, ty det är ju landet, som hedras i sin representant. Skulle det hända, att man glömt honom vid en bjudning till kejsaren, ilar han genast till utställningens generaldirektör, baron SChwarz Senborn, och då blir hr generaldirektören lika illa utsatt, som hr nationalkommissarien, när en af hans lands utställare tror sig hafva anledning till klagomål. En utställningskommissarie måste vara med öfver allt, måste synas, måste väcka uppmärksamhet. Han är utsliten at arbete, löpande hit och dit, brefvexling utan all ända och kanske äfven utan allt ändamål. Han är färdig att digna af trötthet redan kl. 1 på dagen, då wienaren vanligtvis intager sin middagsmåltid, men han håller ut, och i värsta fall får han ej ens tid att äta. Af sju dagar i veckan är han minst åtta gånger bjuden på någon stor festmiddag. Han har omöjligt tid att gå dit, men går likväl, ty i annat fall skulle man säga, att hans land icke åtnjöte rågot anseende. Han älskar icke läckerheter, och magen tål kanske icke vid de många olika vinsorterna, men han äter och dricker — bara för sitt lands skull. Han önskar sig långt bort från den förnäma kretsen, men underhåller de ifrigaste samtal med en mängd framstående personer — endast för att visa, hvilken hög grad af kultur hans land intager. En annan dag har kommissarien sjelf middag, som kostar honom betydligt ur egen kassa — blott för landets anseende. Sent kommer han hem till sin bostad, hvilken naturligtvis är ofantligt dyr och ofta ganska otreflig, och det händer ej sällan att ban vid hemkomsten har ett par hundra bref att besvara. Huru det går till, förstår jag icke. Handsekroterare begagnar han icke och vill ej höra talas om sådana subjekter. Morgonen derpå är han redan klockan sex, senast sju, åter på utställningsplatsen. Nya klagomål, nya förargelser, nya anspråk, nya utgifter, nya magförderfvande middagsbjudningar — — —. Men så blir han också riddare af en utländsk orden, och, låtom oss erkänna det, så har han kanske verkligen gjort sitt land nytta. Att han vill göra det, derom — — AA mm rn FR — — — — —00 — —0öO0 —OL TN AA AQ mm mm m I kan man vara öfvertygad, så vidt han är en rättskaskons kommissarie, och at sådana finnas många. Sverige-Norge har onekligen en just af det slaget. Vi hafva två till och med, ty r Iden kommissarie, som förestår den norskr svenska konstutställningen, bör sannerligen icke a glömmas. Hans arbete har också varit gan) ska mödosamt. Men om utställningskommissarierna föra å ett mödosamt lif, så har generaldirektören ett n I kanske ännu mödosammare. Det är uppgifvet, -Jatt redan innan den 1 maj hade 30,000 pere soner sökt företräde hos baron Schwarz, och å uppgiften är sannolikt icke mycket öfverdrif-ven. Redan innan nyss nämnda dag hade Ol han också mottagit 300,000 bref och 4,000 I telegram. Man måste dock tvifla på att han ot läst dem alla. Baron Schwarz är också naet turligtvis tvungen att sitta i en hel mängd n komiter och att vara med öfver allt. Det tt kan vara af intresse att kasta en blick i generaldirektionens byrå, hvartill jag haft tillt. fälle flera gånger under det jag sått vänta på t. företräde hos baronen. Byråa har sin lokal i 1, I n:o 42 vid Praterstrasse, och der strömma folk få I upp och ned för trapporna dagen i ända. Redan klockan halt åtta på morgonen äro byråns n tjenstemän i full verksamhet. Då sorteras tutt I gentals bref och en registrator för in namnet på dem som anmält sig till besök. Så gick det åtminstone till för ett par veckor sedan Klockan åtta brukade baron Schwarz infinna sig och lennade företräde först åt de