Två veckor efter utställningens ofhtella öppnande borde man kunna lemna en någorfa lunda fullständig redogörelse för åtminstone det märkligaste i industripalatset och i parken. . Så tror man sannolikt, då man ej sjelf sett buru här står till, och så trodde äfven jag, då jag först kom hit. Nu mera har jag funnit omöjligheten af ett sådant företag och vågar mig derföre ej på att ännu göra någon början dermed. Utställningens ordnande går visserligen framåt för hvarje dag, men fort går det just icke. På svenska afdelningen tyckes man dock vara mycket verksam, men ingången dit spärras af ett stängsel, som visserligen icke är svårt att ötverskrida, men som man respekterar, då man läser inskriften : Verbotener Ein: gang. Man nöjer sig med att på andra sidan bommen skänka sitt deltagande åt kommissariens och hans biträdens flitiga ansträngningar med uppacknipgen och ordnandet at en mängd packlårar, som nu fylla hela det åt Sverige tillmätta rummet, och man tycker sig se att Norge, på andra ändan af den skandinaviska halföns tvärgalleri, redan har att fröjda sig åt ett mera ordnadt förhållande. Sannolikt göres allt hvad göras kan för att få den svenska utställningen färdig, men man tycker sig märka, att kommissariens för öfrigt glada och om stora förhoppningar vittnande anlete nu mera ser något mulet ut, kanske likväl blott en reflex af den mulna himmelen, hvilken kastar sina störtskurar öfver palatsets tak. Här kan man verkligen få en föreställning om hvad en tropisk regntid vill säga, tropisk i vattenqvantitet, men ej i mild luft, ty det är fortfarande lika kyligt som vått. Jag hade föresatt mig att ej tala om väderleken, ty man kan onekligen välja tacksammare ämne, men det är omöjligt att ej blitva påverkad, både utan och innan, af dessa evinnerliga skyfall med mellansatser af genomträngande duggregn. Aldrig förr har väl någon nationernas fredliga täflingskamp, det menskliga arbetets högtidsdagar och konstens ärofulla seger haft så många sorgliga förhållanden att bekämpa. Först kom här en droskstrike, som hotade att afbryta samfärdseln i Wien och för främlingen omöjliggöra en närmare bekantskap med staden samt betydligt försvåra besöken på utställningsplatsen. Sedermera infann sig en väderlek, som ej är blott ogynsam, utan i hög grad nedslående, glädjemördande och förqväfvande de bästa föresatser att försöka se alltiog i någorlunda vacker dager. Så fann man, att utställningen sannolikt ej blir färdig förr än långt fram på sommaren. Slutligen kom börskrisen, hvilken visserligen ej direkt angår oss, som anländt hit för att betrakta utställningen, men som likväl har ett mycket obehagligt inflytande på lifvet i Wien och hvilken nu visar sig vara ej blott en kris tör börgen och särdeles de svindlande, effektspekulanterne, utan sträcker sig långt utom denna krets, beröra handeln och industrien samt inverka på hela samhället. Hvar denna kris en gång skall stanna, är omöjligt att förutsäga. Det kan nog hända, att den utöfvar sitt förderfliga inflytande ätven på utställningen, Börsmännen sjelfva, det vill säga de som hittills kommit någorlunda helskinnade från olyckan, ty om de andra och med de andra är det ej värdt att tala, hysa ganska dystra åsigter också om utställningen. Vi skola dock hoppas, att de se sakerna allt för mycket i svart samt att de tro, det hela verlden skall ramla blott för att Wiens börs börjat vackla. I dag är en af börsens betalningsterminer och man väntar nya kullerbyttor. Man vet till och med redan nu på morgonen att flera hus skola gå öfver ända, bland andra ett som ännu för en vecka sedan ansågs hafva en reel förmögenhet af fem millioner gulden. Det huset drager naturligtvis en mängd andra med eig, och så i oändlighet. Det hjelper icke stort att regeringen upphäft den paragraf i barkakten, som förbjuder utgifvandet af papperspengar till högre belopp än som till en viss punkt stiger öfver den metalliska valutan. Banken skall nu kunna diskontera vexlar, till hvilka belopp som helst och betala dem med nya sedlar, utan allt afseende på möjligheten att i klingande mynt invexla dessa sedlar. Hvilket herrligt agio skall man ej få! I går stod det redan i 11 . Om några dagar är det kanske dubbelt. För en pappersgulden får man om någon tid måhända ej mer än 70 kreutzer. Sådant är alldeles icke omöjligt. Förliden söndag var den första dag, då inträdet till utställningen ej kostade mer än 50 kreutzer. Kommo då två personer tillsammans, tyckte de, förklarligt nog, att de kunde betala sitt samfälda inträde med en sedel på en gulden. Gar nicht! hette det via ingången. De måste betala hvar för sig med 50 kreutzer person. Ivarför? Naturligtvis emedan utställningsdirektionen ville hafva så litet sedlar som möjligt. Det är ju ett vackert förtroende till de vackra sedlarne? De som betalade för dagen i söndags lära hafva gått till mer än 20,000 personer, och beloppet inkasserades helt och hållet i silfverskiljemynt. Skiljemyntet är nog ett dåligt silfvermynt. men det är likväl bättre, tänkte direktionen, än papperet, af hvilket utstöllningskassorna få åtskilliga tusen hvarje söckendag. Den nämnda 50-kreutzersdagen var en ganska vacker dag och kommer sannolikt att länge lefva i vårt, af inga solskensdagar för öfrigt bortskämda minne. Men de besökande uttryckte sin missbelåtenhet med det ofullbordada tillstånd, i hvilket utställningen befinner