behöfver visa mig hemlighetsfull med det öfriga. Jag måste upprepa, hvad jag förut sagt — ni är ej den verkliga arftagerskan till lord Waldemar. Ni är ej lord Waldemars sondotter. Ni har ej en droppe af det Floydska blodet i edra ådror. Såsom jag nyss sade, jag vet ej och jag bryr mig alldeles icke om hvem ni är. Allt hvad jag vet är, att ni intager en annans plats, och att jag måste ha betaldt för att bevara hemligheten. Såsom man finner, hade äfventyraren nu återvunnit hela sin kallblodighet och oblyghet. — Det är ej sannt, inföll miss Floyd. Jag är lord Waldemars sondotter. Säg honom det, mr Grimrod. — Mr Grimrod kan upprepa den lexan hundra gånger, men hans försäkran kan ej förändra sjelfva fakta, sade Frivoli. Och fakta äro, att Hilda Floyds amma benämndes Margaret Cropsey, och hon var ej samma person som mrs Henrietta Watchley; att Margaret Cropsey for till Malta med den unga Hilda Floyd, och jag har spårat henne till Valetta, der hon förmodades ha dött; att jag tror henne vara vid lif ännu i dag, och att jag äfven tror Hilda Floyd vara vid lif. En skicklig spanare torde kunna finna rätt på dem båda två. Men detta är ej allt, som jag erfarit. Den verkliga Hilda Floyd var vid ett års ålder en af de täckaste små skönheter, som någonsin lefvat. Hon hade en förvånande likhet med sin far, hvilken likhet tiden måste ha ytterligare förökat. Hon hade sin fars gullgula hår — edert är liufärgadt; och hon hade hans svarta ögon — edra äro blå.