— Ja jag. Miss Floyd är representant för en gammal och förnäm familj. Såsom hennes och hennes farfars trogne tjenare skall jag komma henne till hjelp i denna affär. Jag skall gifsva er åttshundra pund för brefven. Frivoli drog ett djupt andedrag och började känna sig betydligt bättre till mods. — Om ni är sinnad för affärer, sade han, skall ni i mig finna eder man. Då ni kom in, liknade ni så mycket mordengeln förkroppsligad, att jag blef rädd för er. Om ni har penningarne på er, skall jag genast gifva er brefven. — Olyekligtvis, sade Grimrod, har jag ej den lilla summa ni nämnde på mig. Men den finnes homma i mitt hus, och ni kan gå med mig och hemta den. — Nå ja, det låter sig göra, svarade Frivoli. Naturligtvis kan ni ej bära en sådan summa på er. Men jag är ej färdig att gå ännu. Jag har någonting mer att säga miss Floyd. Grimrod böjde på hufvudet och väntade. Miss Floyd hade gömt ensigtet bland kuddarne på chaise-longuen, men lyftade nu upp det, dermed visande att hon hört, hvad som yttrats. Hon var uppskrämd och darrande mera för Grimrod än för Frivoli. — Hvad mer kan ni ha att säga mig? frågade hon, i det hon vände blicken mot äfventyraren. — Jag kan lika väl säga det, så att mr Grimrod hör det, svarade Frivoli. Han har hört så mycket, att jag ej