SM SVAR DI åuuag Upp TIII KYTKAnS KYUHCSA tak, stodo församlade Frankrikes minietrar, marskalker, vice-amiraler och kontre-amiraler, deribland prinsen af Joinville. Alla de stora statskorporationerna följde efteråt, och bland den icke officiela delen af samlingen syntes alla kejsardömets koryfåer. Amiralen sörblef ända till sin död en trogen imperialist, och bonapartisterna hade derföre också twlltalie att göra en formlig manifestation. Det hela var ytterst imposant. Samtidigt med denna storartade ceremoni egde en annan begrafnirg rum, denna likväl at aldra enklaste slag, ehuru den döde en gång hade intagit en hög ställning i lifvet. Han hade nemligen varit den legitima arfvingen till en kejsaretron, såsom den siste ättlingen af en utat de äldsta furste-dynastier i verlden. En revolution förjagade honom från sitt land, der han var erkänd såsom tronföljare; han kom såsom proskriberad till Paris, der han sedan lefvat i en femtio års tid och der han utöfvat mer än ett yrke. Han har varit krögare, en riktig simpel krögare i Neuilly invid Paris och med högstegna kejserliga händer slagit i petits verres och burit fram får-ragouter och löksoppor. Han har, sedan denna affär icke bar sig, varit direktör för ett slags mycket folkliga söndagsbaler i Courbevoie och föraktade icke, säger man, att ibland sjelf uppträda i orkestern och slå på bastrumman, ett instrument som han mycket älskade, kanske derföre att det erinrade honom om hans kejsare-parader. Slutligen, för ett par år sedan, fick han, himlen vete hvarifrån, ett litet arf på räntan hvaraf han kunde med sparsamhet draga sig fram. Han brukade hvarje dag intaga sin diner på en liten restauration vid rue Brogmiard, som ännu hålles af en gammal mulattska, hvilken aldrig underlät att visa sin gamla tarfliga kund den undersåtliga vördnad, hvarpå ett krönt hufvud har anspråk. Sanningen fordrar likväl det tillägget, att hon på samma gång använde honom såsom en lefvande reolame och att han fick tjena henne till att upphöja husets glans. För 1 franc 40 centimer fick man, när man kom dit, fem rätter mat, deserten oberäknad, samt äran att spisa sida vid sida med Montezumas ättling, en prins af Mexikos urgamla regentslägt, som i årtusenden (eller låt vara århundraden), hade herrskat öfver millioner undersåter redan när Ferdinand Cortez satte foten på Amerikas jord. Den aflidne var nemligen prins Iturbide, som efter Mexikos befrielse från Spanien, en tid hade varit designerad till det gamla rikets kejsare. Han var nu 65 år gammal. Verldsutställningen i Wien hade här i Paris på förhand varit föremål för allt det intresse, som någonting möjligen kan blifva, när det tilldrager sig utom Frankrike. Men i denna stämning synes nu redan en reaktion ha inträdt. Nästan alla parisertidningarnes korrespondenter ej blott jemra sig öfver det kaotiska tillstånd, som utställningen företer, utan ock specielt öfver den franska afdelningens utseende. Denna lärer vara mest i oordning af alla, och ehuru det följaktligen så mycket mera borde vara anledning att uppskjuta sitt omdöme derom, så skyndar man sig i stället att ropa på, att den aldrig kommer att bli färdig. Man skyllar detta dels på utställarne sjelfva, som icke på ett nog praktiskt sätt arrangerat sig för alt gemensamt för de särskilda industrigrenarne afsända sina varor; dels på jernvägarne, som låtit så belamra sig med gods, att t. ex.lastvagnar, som afgått från Lyon och Paris i medio af mars månad och som skulle ha varit i Wien senast iaom åtta å tio dagar derefter, icke framkommo dit förr än d. 28 april, således först två dagar före utställningens öppnande. Slutligen skyller man också på vissa tyska administrationer, hvilka, säger man, i flera fall notoriskt gynnat waggoner med tyskt gods, till skada för de franska utställningsartiklarnes befordran. Huru än härmed må förhålla sig, och ehuru det visserligen bör vara att hoppas, att den franska afdelningen om ett par veckor skall bli i stånd att värdigt häfda sin plats, så kan det ej döljas, att det första ogynnsamma intrycket, isynnerhet framhållet med den bitterhet som här, kommer att menligt inverka på tillströmningen af resande från Frankrike, och jag har särskilt hört, att på en af de här upprättade rese-byråerna under de sista två, tre dagarne en hel hop folk infunnit sig för att utstryka sina namn, men deremot nastan ingen för att anteckna sig. För en kort tid sedan afled abd Simon, den gamle och vördnadsvärde kyrkoherden 1 St. Eustache, som under kommunens daga: hade för sin räddning från en sannolik död att tacka den hävgitvenhet, som hans törsamlingsboar hyste för honom. St. Eustache är nemligen den församling, hvari de stora centralhallarne ligga, och när deras värderade kyrkoherde, i likbet med så många andra medlemmar af Paris presterskap hade blifvit arresterad såsom gisslan, marscherade grönsaks-, fiskoch de andra fruarne in corpore upp till medborgaren Raoul Rigault och fordrade hans frigifvande. Raoul Rigault sökte skrämma dem genom att tala de vanliga stora fraserna, men härvidlag voro dessa totalt förspilda. Att byta ord med en mångelska från hallarne är ett alldeles hopplöst försök äfven för den mest öfvade klubbtalare, och att kasta på dörren, än mindre låta arrestera dem, af hvilka hela hufvudstadens proviantering berodde, var lika litet tänkbart. Abb Simon blefsåledes, till sina församlingsboers stora glädje återgitven PD