gifterna 1År kröningen 1 Norge. — Otverdritven spekulation i trämassefabriker här i landet, — Messlings-epidemi. — Ett minne af Karl XII. — Teatrarne. — Jackson Haines. Kristiania den 10 maj. Det är en sorglig sanning jag bekräftar, då jag omtalar, att det är länge sedan vår allmänhet varit så missmodigt stämd som i torsdags e. m. Då underrättelsen om att myntkonventionen efter två dagars skarpa debatter hade fallit i Storthinget med 58 röster mot 51 började att sprida sig i staden, sedan stortbingsläktaren och byggnadens närmaste omgifningar hela dagen från tidigt på morgonen hade varit besatta af en tät menniskomassa, som med den mest spända väntan mottog hvarje liten underrättelse om sakernas gång inne i Storthingssalen. Denna fråga hade blitvit en hedersfråga för hela den upplysta delen af norska folket, ända sedan hon blifvit gillad af våra grannländer och nu erbjöds oss med alla dess praktiska fördelar. Aldrig har bondemsjoriteten med Sverdrup i spetsen tydligare visat att den icke böjer sig för skälens obevekliga logik utan sätter sitt non volo gentemot det sunda förnuftet, då detta vill bekämpa fördomar och senfärdigt vidhängande vid det gamla. Sverdrup, hvars långa föredrag på debatternas första dag fällde utslaget för hans parti, började helt listigt med det påståendet att det kunde behagat Sverige styra så till, att det vid konventionen kommit att framstå som principalstat i Norden, enär hela sakens utveckling bevisar, att Sverige i dessa underhandlingar spelat första violinen. Detta uttryck föranledde f. d. statsrådet Motzfeldt att spetsigt anmärka: ingen kunde mer än han hata all amagalmism och hvarje supremati från Sveriges sida och han vore derföre så till vida en god norrman, men i detta fall kunde han med lugnt och rent samvete säga, att han endast såge fördelar för oss af sammanslutningen och såvida man icke i en sådan sak vill begagna sig af slägtskap, godt grannskap, god vilja och goda råd, så visste han sannerligen icke när man skulle göra det. Sverdrups öfriga argumenter voro lika så skrala och underhaltiga: Åhan röstade emot konventionen, emedan denna är en främmande växt utan rot i våra norska förhållanden, emedan den icke har uppstått ur verkliga sakförhållanden, utan tillhör experimentene, ja, till och med de farliga experimentens, ithy att förändripgen ej medför någon fördel, utan endast förvecklingar (l), emedan den binder norska Storthinget i en stor och vigtig fråga och slutligen emedan den skall hindra framtidens utveckling i fråga om anslutning till ett af verldens största myntsystem. Sverdrup ville deremot ha guldmyntfoten införd på basis af prof. Brochs förslag, som för öfrigt föga afviker från konventionens. — Flocken följde troget sin herde. Hvad skall man utanför Norge säga om ett litet folk, som oupphörligt drager sig bakom sina fjäll, när tillfälle erbjuder sig för detsamma att fräda i förbindelse med beslägtade grannar?, frågar intelligenspartiet med blygsel. All den gemensamma nytta, som de båda folken på den stora halfön kunde draga af hvarandra i politiskt, ekonomiskt och kommersielt hänseende, skall således den ena gången efter den andra förspillas genom en i alla hänseenden underordrad majoritets inskränkta åsigter! På samma sätt föllo också unionsförslaget, frågan om domars exigibilitet i båda rikena, kort sagdt, hvarje försök från Sveriges sida att sluta sig till eller närma sig oss. I går kl. 126 på morgonen afreste den af 12 medlemmar bestående storthingsdeputationen till Stockholm. Flera af dessa hade röstat mot myntkonventionen. En af talarne i thinget framhöll också, att det torde bli mindre behagligt för den deputation, som storthioget afsänder till kröningen, enär den medför bådskapet om att thinget förkastat konventionen. Samma öde hade i thinget frågan om rösträttens utvidgande efter 4 dagars debatt i förra veckan. Det framgick klarligen af debatterna, att det på intet sätt är bondepartiets mening, att få rösträtten utsträckt till hvarje myndig och sjelfständig man, som betalar skatt, hvarigenom vi ungefär skulle få allmän rösträtt införd i landet. Tvärtom är det, och detta bar jag förut antydt, gårdsegarnes afsigt att behålla makten i såväl kommunalstyrelsen som storthinget för sig sjelfva, och de skola aldrig tåla en af sitt husfolk eller en torpare vid deras sida öfverläggande om bygdens angelägenheter eller statens väl. De hylla i allmänhet en viss politikers sats: ge det der folket ett par kappar potatis mer om året att lefva af, dermed skola de vara mera belåtna än med att få rösträtt! Det myckna ordandet i svenska tidningar om kröningen och utgifterna för densamma har äfven gjort vårt statsråd försigtigt i äskandet af utgifter till samma högtidlighet i Norge. Propositionen till storthinget, hvilken innehäller minutiösa uträkningar öfver de särskilda utgiftsposterna: till anordnandet af Throndhjems domkyrka, till festkantaten, medaljer, häroldernas drägter m. m. går endast löst på ett belopp af 35,000 spdr, under det att utgifterna år 1860 vid kung Carls och drottning Lovisas kröning uppgingo till 60,700 spdr. Jemförelsen mellan dessa båda kröningar utvisar för öfrigt: till domkyrkans anordning och festlokalen begäres i år 11,200 spdr (mot 16,500 spdr 1860), kröningsregalier och dräg