Drkocknolms-Korrespondens-. D. 13 maj. Vi togo oss friheten forespå, att ifvern att få vara med om kröningshögtidligheterna skulle visa sig vara ganska stor, både hos stockholmare och ickestockholmare, en ifver som har sitt grundursprung ur något mer än blott nyfikenhet, och utgången har till fullo bekräftat den aningen. Från när och fjerran hafva främlingar tillströmmat i mängd, så att en genuin stockholmsbo med öfverraskning funnit sig liksom i en främmande stad, så många nya ansigten möter han på gatorna, och den gamla visan om brist på rum upprepas åter i nya tonarter. Lyckligtvis för Stockholm gälla samma klagomål och af samma skäl mångenstädes i det öfriga civiliserade Europa, så att de hitkomna främlingarne ej med fog kunna anse oss par pråt6rence såsom barbarer, äfven om de blifvit tvungna att inqvartera sig i ett hotell, som icke är hotell i europeisk betydelse. Af dessa besökande främlingar komma naturligtvis i första rummet de utomordentliga ambassadörerna. En skymt af dem i all deras glans kunde man uppsnappa igår efter inträdet i Storkyrkan, den point de vue hvarifrån referenten här uppfattade dagens händelse, och om än i trängseln deras uppenbarelse, hade tycke af en meteor, så var det ändå tillräckligt att ge ett begrepp om praktfulla uniformer och hela konstellationer af stjernor m. m. ., Herrarna af österrikiska ambassaden gjorde den briljantaste effekten, och det skulle väl löna mödan, att närmare beskrifva den apparationen, om den något längre kunnat fasthällas för ögat. Ett annat mindre ytligt intresse fästade sig vid den preussiske generalen v. Blumenthal, denne man, som näst generaltaltmarskalk Moltke höll i sin hand alla trådarne till den fruktansvärda krigstragedi, med Frankrike till skådebana, hvars minne ännu lefver så friskt hos oss alla. Utseendet bedrager det får man här ånyo erfara. Utan sin uniform och sina ordnar skulle hr v. B. förefalla som en af oss vanliga menniskor : en ,växt snarare under än öfver medelmättan, ett godmodigt ansigtsuttryck, som icke kan ge en misstanke om att så nyligen tusendes lif och död berott på en vink af hans hand, och ett sätt, som icke rappellerar de brukliga förestallningarne om en martialisk zkrigare, se der saker som skulle förvana äfven en skarpsynt granskare. Men i alla fall är det general von Blumenthal, och vissheten härom gör att hans person synes ij helt annan dager, och fastän herrar ambassadörer alla äro remarkabla personer, så vill man, karlarne åtminstone, belst betrakta den preussiska stora strategen. Franska ambassadören, divisionsgeneralen grefve du Barail är den ende af ambassadörerna, som fört sin fru med sig, och anekdoten vet berätta, att, ehuru hans resa hit sist bestämdes, han likväl var den förste här på platsen. Såsom den förstkommande har han derföre fått första platsen. Dessa herrar jemte öfriga tillhörande diplomatiska kåren, interfolierade at damer i smakfulla och dyrbara toiletter, alla dock i hvitt siden, enligt etiketten föreskrifvet, men med frihet att i öfrigt anlita alla lyxens och skönhetens hjelpmedel, utgjorde den i Storkyrkan vid dörren väntande publikens ögonfägnad, innan den kongl. processionen hann anlända. Om processionen och de särskilda detaljerna af ceremonien förmoda vi allmänheten redan haft tillfälle inhemta alla önskade upplysningar, vi tillåta oss endast att uppteckna ett och annat sådant det framställer sig för vårt minne. Först kan man utan all öfverdrift säga om festen i går, att det var en sannskyldig kröningsoch hyllningsfest för D. M. konungen och drottningen, icke blott genom yttre ceremonier och ståt, utan genom den inre stämningen hos folket, hvilken gaf sig luft, oaktadt regn, och blåst äro de värste fiender mot varma känslouttryck, i denna blomkastning och dessa upprepade lefveoch hurrarop, som följde de kongl. personerna utefter hela vägen. Tanken att låta ungdomen vid elementarläroverken och folkskolorna i hufvudstaden på den inre borggården först få se deras majestäter var vacker, och vacker var äfven den helsuing som bringades dem genom folksängen Ur svenska hjertans djup, afsjungen af 2009 folkskolebarn och beledsagad af hurraropen från elementarläroverkens elever. Scenerna vexlade i samma stil af välkomsthelsningar ifrån konungens utträde i Logärden under studenternas kraftiga hurrarop och kanonernas dunder ända tills vid inträdet i templet, der erkebiskopen mottog konungen med kyrkans välsignelse. Stortorget med sina höga hus, som syntes liksom sjelfva lefvande genom de af högtidsklädda damer och herrar fyllda fönsterna, hvart man såg, och börsens präktiga nya fagadebyggaad lysande at fanor, vapensköldar, förgyliningar m. m. samt framförallt af fruntimmer i eleganta drägter, trotsande det obehagliga vädret, och mellan: dem en tätpackad menniskomassa, erbjöd den präktigaste anblicket. Flertalet af de i processionen deltagande och särskildt den norska storthingsdeputationen sökte icke skydd under paraplyer. Till hvad redan i tidningarne skrifvits om den imponerande ceremonien i storkyrkan kunna vi ej mycket tillägga. Konungen uttalade sin konungaed med klar och Jjudlig stämma, så att orden väl förnummos genom hela kyrkan. Biskop Björlings predikan, som räckte omkring en timmas tid, innehöll i ett kraftigt språk många behjertansvärda sanningar om fosterlandskärleken m. m. Om musiken till kantaten våga vi, såsom icke musikkännare, ej yttra något omdöme; ett förtjenstfullt arbete är den utan allt tvifvel, men särdeles fjanslående på många tycktes den ej vara. Mera lättfattlig föreföll dir. Friebergs kröningsmarsch, som gjorde en förträfflig verkan. — ÅÄtt drottningen vid ett så omildt väder måste färdas i vagn till kyrkan förvånade ingen; så mycket större ötverraskning och glädje hos de många tusen, som stående timtals under bar himmel uppgifvit allt hopp om att få se henne den dagen, väckte hennes beslut, att underkasta sig det obehagliga och det för helsan farliga i att vandra till fots från kyrkan åter till slottet hela den långa vägen öfver Stortorget, Slottsbacken utföre o. s. v. (Sjuglasvagnen, som förde henne till kyrkan, stod beredd på Stadsmedjegatan att äfven föra henne tillbaka, men fick contraorder). Att i kroningsdragt vandra i hvita nidenskor på en af vatten genomdränkt matta, under det att ett duggregn blåser emot, är en uppoffring så stor, att den ej kunde undgå att lifligt senteras af hvar och en, hvilket de lifliga helsningsropen, der hon i enkelt allvarligt majestät framskred, också tydligt bevittnade. De öfriga uppvaktande hofdamerna delade visserligen samma öde som hon, men de äro i allmänhet yngre och vid starkare helsa; också lära de alla i sin drottnings varma emottagande af folket finna full ersättning för vandringens besvärligheter. Såvidt man i dag hört, har lyckligtvis drottningen icke erfarit några för helsan farligare följder af sin hjeltemodiga promenad. Innan vi afsluta denna korta återblick på gårdagens hardelser, böra vi nämna, att H. M:t enkedrouninogen i ett öppet fönster i sin våning åt inre borggården syntes taga processionen i ögonsigte och bevista henues sous började kröningsoch hyllningståg. I dag sker för de: utländska sändebuden och norska storthingsdeputationen m. fl. en uppvisning af Lifgardet till häst; i eftermiddag ger riksdagen middag för storthingsdeputationen, å Hasselbacken; dessförinnan gifves studentkonsert i Katharina kyrka, hrartill biljetterna naturligtvis. rönt en strykande afgång. Vädret är fortfarande, föga majlikt och de utländska tidningskorrespondenterna, som i mängd hitkommit, få icke särdeles fördelaktiga begrepp om vårt klimat. Om vår gästfrihet hoppas vi att de få bättre tankar, åtminstone lärer H. M:t konungen