mitå? I rundt tal 275,000 francs. Det är icke illa i en republik. Att de förestående provinsvalen den 11 komma att gå i samma riktning som de af d. 27 april, derom kan icke vara ringaste tvifvel. Den nya principen om de stora städernas demokratiska solidaritet, som fick sin första tilllämpning genom lyonesaren Barodets val i Paris, skall nu ytterligare bekräftas genom valet i LyYO af den bekante förre medlemmen af kommunen hr Ranc. Denne har icke mer än en enda konkurrent — det är mäster Gagne, den gamle erketoken, hvarom jag i ett föregående bref talet. I hans valmanifest läses följande: Mitt heliga mål är att rädda Frankrike och att göra till ett definitivt folk det provisoriska folket genom att göra det till lagstiftare och guatuor-vir-salvat at Thiers, såsom president-sol, Henrik V, Philip II och Napoleon IV, gemensamt ledare af la republique-empireroyaute. Hvarpå följer en vers, som jag ej tilltror mig att öfversätta och alltsammans är undertecknadt af M. Gagne, advokat, Candidat du peuple homme femma legislateur. Tilläggom att hr Gagne fick 27 röster vid sista valet i Paris. Hvad ämnar man med kanoner i Elyseepalatset? frågade de förbigående hvarandra vid anblicken af en respektabel artilleripjes på röd lavett, eom med sin servis i går förmiddag körde in på gården till palatset. De, som ej hade tid att stanna för att afbida lösningen af problemet, skyndade att meddela den stora nyheten åt alla som de mötte på vägen och inom mindre än en qvart var rue du Faubourg S:t IIonore utanför palatset uppfyld af en ansenlig folkmassa, der de befängdaste rykten redan hunro att med fransmännens vanliga liflighet i fantasien kringlöpa och vinna tilltro. Saken var emellertid helt enkelt den, att presidenten, hvilken som bekant är en passionerad artilleri-amatör, ville låta sig förevisas af några medlemmar af artillerikommissionen en ny bakladdningskanon. Iluruvida han med dess konstruktion sann sig belåten eller om han deri ville göra några förändringar efter sitt eget hafvud, det är mer än jag kan säga, redan af den anledningen, att ett tjog polissergeanter med sitt vanliga: circule. messieurs! bortdrefvo alla gaphalsarne, och mig med, från den elyseiska porten. Sedan i går ser man öfverallt på gatorna de små första kommunianterna i sin bögtidsdrägt, flickorna i hvit florsklädning med lång och vid tyllslöja, liknande en bruds; gossarne i hvita benkläder och västar, svarta jackor och ett hvitt guldfransadt sidenband om venstra armen. Det är nemligen under maj månad, sem den första kommunionen för de unga allmänt försiggår i den katolska kyrkan, och denna högtidlighet, i förening med den religiösa och kyrkliga betydelsen i öfrigt af Marias mänad gifver åt familjelifvet en viss egendomlig prägel. I sammanhang härmed står de talrika och storartade pilgrimefarter, som frän alla delar at landet anställas till de bekantaste vallfartsorterna såsom Lourdes, Salette, Auroy o. 8. v., och som år ifrån år vinna en allt större tillslutning. Det är en iakttagelse, som allt mer och mer tränger sig på den, som mer än på ytan betraktar det fran ska samhällelifvet, att känslan för religiopen ester de senaste årens olyckor, i en anmärkningsvärd grad vunnit i styrka. Det finnes redan nästan icke någon medelväg mellan en varm tillgitvenhet för religionen och absolut materialism, atheism hos den stora massan af folket, och äfven hos de företrädesvis studerande samhällsklasserna ligger på djupet samma oförenliga dissonans. Det filosofiska studiet, såsom en ren spekulativ vetenskap, har som bekant aldrig varit särdeles utbredt i Frankrike, och den positivistiska skolan, som anstränger sig att bland annat reformera religionsfilosofien i en ultra-rationalistisk riktning, räknar i verkligheten icke många anhängare, som rätt taget veta hvad saken egentligen rörer. Den e. k. gammalkatolska rörelsen, som en tid artade sig till att antaga vissa större proportioner, har numera fullkomligt afstannat, och hvarken lr Hyacinthe Loyson eller hr Michaud ha lyckats att skaffa sig någon hjord. Anmärkningsvärdt är, hvilken mängd af unga fruntimmer tillhörande Frankrikes förnämare familjer, som under denna vinter tagit slöjan. Man finner deribland namnen de Blacas, de Seze, de Maillg, de Villeneuve, de Baröwe, de la Tour dAmbleuse, de Bbard Beaumont, alla unga och i lysande yttre förhållanden, men som de sjelfvilligt utbytt mot barmhertighetssysterns s wpla drägt eller någon af uppsostringsordnarnes stränga lif och ansvarsfulla pligter. Till dessa namn har nyss kommit ett annat, som ej har samma aristokratiska klang, men som ej destomindre är vida kändt. Det är den unga m:lle Pråvost Paradol, den äldsta dottern till den på sin tid så högt uppburne författaren, hvars lit slutade så olyckligt. Denna sorgliga katastrof hade gjort ett djupt intryck på hane dotter, hvilken endast i religionens sköte funnit den tröst hon sökt. Hon öfvergick tör ett år sedan till katolska kyrkan, dertill beredd af biskop Dupanloup, samt har sedan tillbragt året såsom novis i ett kloster i Orlåans, hvarefter hon, såsom nyss nämndes, för några dagar sedan ingick i Ursulinernunnornas kloster.