AARAIV D. 7 maj. Ingen lärer väl kunnat föreställa sig, att Andra kammarens majoritet, den der ock landtmannapartiet kallas, skulle under sundt förstånd och af fri vilja slå sig på courtoisie ens mot en af Sveriges framlidne konungar. Men ett slikt underverk har dock nyligen inträffat, och ingen lärer således böra bestrida, att vi lefva i de stora öfverraskningarnes tid. Antagligen var det nämnde partis ledare, som först föllo på den vackra tanken, att konung Carl XV:s byst i marmor, bekostad af Andra kammaren, skulle i dess sessionssal uppställas. Hvar och en af kammarens ledamöter skulle för det vackra ändamålets befrämjande anslå ett dagarvode. Det hade utan tvifvel dock varit med god takt öfverensstämmande, att talmannen och vice talmannen anmodats ställa sig i spetsen för inbjudningen till teckning; men då hade icke tillställningen fått den åsyftade karakteren, det hade icke med tillräcklig eclat framstått, aålt hedern af initiativet tillkom landtmannapartiets ledare. Men man törsmådde naturligtvis icke att på den framlagda listan äfven engagera talmännen, och dessa kunde icke gerna tillfölje at sin ställning inom kammaren gifva ett vägrande svar. Öfverraskningen inom det nämnda partiet blef emellertid både stor och oangenäm, då det erfors, att åtskilliga andra af kammarens framstående ledamöter vägrade teckna sina namn på listan, hvartill orsaken sannolikt är, att de betraktade hela ovationen som en partidemonstration. Då i går frågan, hvar bysten skulle uppställas, företogs, inträffade hvad sannolikt ingen inom landtmannapartiet hade anat, att hr Hedin nedlade en kraftig protest mot bystens uppställande. Motivet för denna protest var det ogranulaga deri, att framställa den framlidne konungen såsom det nya statsskickets grundläggare, då han uttryckligen förklarat, att han icke ansåg det nya riksdagsskicket hafva afsett eller medfört någon förändring i statsskicket; och äfven om hyllningen egnades åt Carl XV såsom grundläggare af det nya statsskicket, så protesterade talaren i den historiska sanningens namn mot en sådan uppfattning, då ännu lefde svenska män, som hade större förtjenst om det nya riksdagsskicket, att icke tala om de halft förgätna namnen på de män, som hållit reformens banr upprätt under svåra tider, och utan hvilkas sträfvanden den helt säkert icke kommit till stånd. Det är lättfattligt, att en sådan framställning, som vittnade om högt mod och en okuflig sjelfständighetskänsla, skulle ytterst ogunstigt upptagas af hyllningons säsörer; men de hade ingen annan utväg än att undertrycka gin harm, ty det hade lätt kunnat inträffa, att en af de ifrigaste byst-uppställarne erinrats om, huru just de, som ega förtjensten af den nya riksdagsordningens framläggande för ständerna och för densammas försvarande på riddarhuset, sedan utsattes för anfall af en del af sina förra motståndare, hvilka kanske icke kunna glömma, att de förlorat sin sjelfskrifvenhet. Då det är otvifvelaktigt, att någon högsinnad tanke icke framkallat landtmannapartiets ovation, hvilken står i nära rapport med den ostentation, som detta partis ledare ofta hyllar, så torde äfven en annan omständighet icke böra förbises. Det lärer icke vara obekant, att Andra kammarens förre talman, erkebiskop Sundberg, ådrog sig landtmannapartiets superlativa onåd, då han närmare riksdagens slut vägrade göra proposition på statsutskottets grundlagsvidrigt formulerade framställning om mantalapenningarnes afskaffande. Om denna propositionsvägran gjorts vid riksdagens början, så hade ganska säkert landtmannapartiet icke medverkat till den hyllning åt talmannen, som egrades honom, dymedelst att hans porträtt på kammarens bekostnad blef måladt, och vid riksdagens slut höjdes också röster mot porträttets uppsättande i sessionssalen. Det är ju tänkbart, att man sökt och lyckligt funnit en giltig förevänning för att medelst uppsättandet af Carl XV:s byst kunna flytta undan bilden af den man, Åsom vågat trotsa landtmannapartiet. Under andra förhållanden skulle hr Wallenbergs af konstitutionsutskottet afstyrkta motion om berättigande för kamrarne att sjelfve välja sina talmän hafva framkallat mycken talsambet i Andra kammaren; men nu äro starkare strömningar rådande der, och det torde vara skäl att spara krafterna, till de stora slagen skola hållas. Emellertid förordades det väsendtliga i motionen af hr Ota Jönsson i ett längre och af pastor Törnfelt kraftigt — d. v. s. i hans maner kraftigt — understödt föredrag och med den verkan, att utlåtandet blef med en rösts öfvervigt återremitteradt till konstitutionsutskottet, hvilket med anledning deraf kommer att upplysa — hvad Andra kammaren före frågans föredragning hade sig väl bekant — att Första kammaren redan godkänt utskottets afstyrkande. Antagligen hade både de 86 ledamöterna i Andra kammaren, som gerna skulle vilja vara med om att välja talmän, och de 85, som dertill icke hysa någon åtrå, tagit kännedom om den nyligen i danska folkethinget vunna erfarenheten af, att representationen sjelt valt sin formand (2 talman). I folkethinget har ormanden Krabbe naturligtvis den förenade venstern (motsvarande vårt landtmannaparti) MM MA khK bt u:m —