hela den krets af yngre landskapsmålare, hvilka utgått från Skovgaards och Kyhns skola och i större eller mindre grad bära epår af dessas påverkan, är Edvard Petersen måhända den mest originelle och den, hvars taflor bäst, om också j något för ofta på enahanda sätt, framkalla stämningen. Vid sidan om honom förtjena isynnerhet la Cour och Jerndorff nämnas. Om vi i vår allt nivellerande tid, då vi nästan alla ha samma sinn liksom vi ha samma skinn, skulle ha kommit derhän, att djuren för en målares ögon så tillvida äro intressantare än menniskorna, att de åtminstone bevara de olika racernas egendomligheter långt mera utpreglade än vi, det är något, som en och annan har påstått och som kanske vore värdt en närmare undersökning, hvartill dock här hvarken är lämpligaste tiden eller stället. Om djurstyckena på årets utställning för öfrigt äro intressantare än flera af de många porträtten, är något, hvartill skälet bör sökas lika mycket hos målarne som hos deras modeller. Otto Bache, Carl Bögh och Mackeprang samt bland de yngre Haslund och Simon Simonsen ha på detta område utställt de förträffligaste saker. Det synes dock som om den besökande allmänheten ej vore fullt belåten med dessa om än just icke blygsammare så dock mindre iögonensallande konstarter. I vår lustspelsmättade tid ropar man inom dramatiken med allt högre och högre röst på sorgespelet, inom den bildande konsten yrkar man på rhistoriemälningen, som en motsats till Ålandskapet, som gör sig allt mer och mer gällande och genremålningen, som nästan alldeles icke finnes till. Några af våra yngre konstnärer, som lefva i utlandet och derute ha lärt det, som man onekligen i utlandet lär Big bättre än här hemma, nemligen att rätta Big efter allmänhetens smak, ha äfven i år försökt sig på historiska uppgifter och bland dessa har isynnerhet Axel Uelsted lyckats i återgifvandet af ett motiv från 17:de århundradet, på hvilken tafla man ser en mördad riddare, naturligtvis en älskare, som har stupat för rivalens svärd, liggande utanför den gamla klostermuren, under det att månen bakom lätta skyar utsänder sitt bleka, fantastiska sken öfver hans lik och öfver den tysta, ensliga klosterträdgården der bakom. Det finnes onekligen i denna tafla både talangfull uppfinning och ett stämningsväckande utförande, hvilka lofva mycket tör den unge konstnärens framtid, men på samma gång skönjer man nästan alltför tydligt, att han för ögonblicket lefver i Paris och är starkt påverkad af franska förebilder. En annan uppdykande stjerna inom vår målarekonst Venzel Tornö, har från Rom hemskickat några täcka italienska interiörer. Flera af våra yygre konstnärer befiona sig för öfrigt i Rom och ha derifrån hemsändt sma arbeten, såsom Harald Jerichau, det bekanta konstnärsparets talangfulle son, Pietro Krohn, som också sysselsätter sig med genromålningen, men är lyckligare som tecknare än som målare och Vilh. Nosenstand, hvilken redan gjort sig ett namn här hemma, innan han drog till Södern och ytterligare häfdat detta genom de arbeten, han hemskickat. Men låtom oss icke för de unga glömma bort de gamle och låtom oss framför allt icke glömma att årets utställning kan framvisa den store hädangångnes, etatsrådet Marstrands sista arbeten. Der finnes af hang hand en till komposition och utförande lika fulländad, större historiemålning, framställande Kristian IV på skeppet Trefoldigheden i slaget vid Fehmern. Midti kulregnet står han med den blodiga bindeln för ögat stolt och stor samt utdelar sina befallningar till de stridande rundtomkring. Taflan, som tillhör grossh. D. B. Adler, uthärdar jemförelse med den afidne konstnärens bästa arbeten. Vid sidan af denna ser man två skizzer, bestämda att utföras i universitets högtidssal, nemligen en framställnirg af Jakob VI:s besök hos Tycho Brahe på Uranienborg samt en högst originell historisk scen, hvarest man ser Hans Tausen beskydda biskop Rönnow mot Köpenhamys uppbragta borgare. Förutom några porträtt och mindre utkast finnes slutligen utställdt Marstrands sista arbete; en at hans mästerliga, små italienska genrestycken, hvsri en abbata skämtar med en krets unga flickor. Konstnären hann deck, tyvärr, aldrig lägga sista nanden vid detta arbete. Porträttmålningen är, som sagdt, talrikt epresenterad på utställningen. Om jag unlantar Noni: ypperliga porträtt af skådespearen Phister kan dock knappast något mäta ig med Roeds, af hvilka det ena förevigar Marstrand. Det är väl sannt, att dessa porrätt sakna den utomordentliga tekniskt fullndade, men i alla fall i konstnärligt hänsende icke så särdeles värdefulla fotografiska khet, som gjorde framlidne prof. Gertnera orträtt så omtyckta. Men Roeds brästbilder å i stället alltid en så hög betydelse som studie-hufvuden(e, i hvilka förhållandenas Forholdenes?) sanning, dragens skönhet och or At anannaal han