som solsken och violer, nya dame -toiletter, snufva, fågelsång och sjukdomsfall på teateraffischerna. Det är tafvelutställningen på Charlottenborg. Hvarje år då vårsolen gjort trottoirerna omkring hästen på Kongens Nytorvtill den flanerande köpenhamnarens favoritpromenad, hissar Charlottenborg en vacker dag Dannebrogsflaggan och lockar de spatserande fråu häston ötver till sig. Ty medan buskaget omkring hästen ännu endast kan framvisa några små gröna skott, presenterar det gamla slottets salar en fullt utslagen blomsterprakt och grönskande skogsdungar. De äro visserligen endast målade, men så finnes der istället ibland dem en sådan mängd af folk, att man knappast ser den större en vacker sommardag på promenaden utanför Klampenborgs konsertsal. Ty om än köpenhamnarne ej i någon synnerligt hög grad ådagalägga sitt konstsinne genom att köpa taflor, så bevisa de det desto mera genom att gå och se på dem. Den årliga konstutställningen på Charlottenborg kan derföre alltid glädja sig åt ett utomordentligt talrikt besök. Vi vilja följa med strömmen och ett ögonblick se oss om bland de taflor, hvilka i år blifvit utställda af våra målare, Låtom oss börja med något af det bästa, tycker ni. Godt! Ser ni det der solvarma sommarlandskapet? Det är Kyln, som har målat det. Icke sannt, det finnes i denna tafla så mycken poesi, så mycken stämning, att ni glömmer bort allt det hvardagliga pladdret rundtomkring er och känner minnen hos er väckas om läsningen af en stor författare, om en gripande dramatisk scen, en upphöjd mimik. Var god betrakta med hvilka enkla och naturliga medel allt detta blifvit åstadkommet! Hör ni hvad den unge konstnären der bredvid er säger? Han talar något om gamla holländare och han har rätt. Det är någonting i denna tafla liksom i allmänhet inom hela vår yngre danska konstskola, som påminner om de gamla mästarne i kanalernas och de kala hedarnes dimmiga land. Och det är heller icke så besynverligt, att denna likhet kan spåras, dessa jemförelser uppdragas. Vårt eget temperament och våra klimatiska förhållanden falla ju till en stor del tillsammans med dessa jovialiska, försigtiga, sryntliga gamla slättboars. Liksom dessa äro vår danska skolas målare exklusiva i valet af motiver och i utförandet af sina uppgifter. Det är visserligen sannt att vår figurmålning och isynnerhet våra genrestycken ännu icke kunna tåla någon jemförelse med hvad den holländska skolan i detta afseende kan erbjuda den samvetsgranne och allvarlige betraktaren, men istället intager vår landskapsoch marin-målning redan nu en så framstående plats hvad strängt naturstudivm och innerlig kärlek till det sanna angår, att, när ni och jag för längesedan upphört att gå på utställningar, ekall det ännu hänga palmer på våra danska mästerstyckens urblekta ramar i utlandets samlingar af glänsande rutinarbete och kolorerade effektstycken. Ev konstnär bör nu en gång i hvardagalag icke gå i svart frack och hvit halsduk, göra sina taflor färdiga under inflycandet af en liten frukost på fjorton personer och hålla en neger för att skölja af penslarne. De gamla holländarne slogo upp sin atelier vid det stora köksfönstret, under det att deras hustrur stekte sill öfver spiselden. Den oumbärliga kritpipan satt instucken i det breda hattbrättet och sina färger retvo de sjelfva, innan de gingo bort och drucko sin stånka öl med Pål eller Per. Vi här hemma äro så lyckliga, att våra små förhållanden icke tillåta våra målare att hålla ratelier i samma bemärkelse som i utlandet. Icke heller uppträda våra målare som Åsalongslejon. De förtjena öfverhufvudtaget ej mycket penningar, äro i sitt ungkarlstillstånd kyggliga, blygsamma, stiliga väsen, hvarken Bursche eller Camins i någon öfverdrifven grad, och dels at ratur dels af böjelse förändra de sig icke mycket efter inträdet i det äkta ståndet. Under alla förhållanden ha de likaledes öfverhufvudtaget en viss afsky för fadermördare och svart frack, föredraga mjuka filthattar framför höga silkescylindrar och lägga sig endast hvartannat år till ny vinteröfverrock. Då så få starka lidelser och så föga brinnande ärelystnad opphetsa dessa sorglösa, ilekvärda och jovialiska naturer, då våra offentiga samlingar nästan alldeles icke och våra å mecenater endast till en del kunna göra beställningar på större historiska taflor, och då vår tid för öfrigt ej står skäligen högt i framtällandet af menskliga strider, lidelser och segrar, så gör allt detta tillsammantaget det vögst förklarligt, att dessa våra konstnärers nedfödda sinne för det friska, det omedelbara, let lätt tillgängliga i naturen dragit dem ut å landet och i skogen, till sjöar och mossar, å hafvet och vid strandbrädden, låtit dem på luken uppfånga alla dessa vexlande stämninsar, hvilka försätta dem sjellva liksom åskåaren i en lugn betraktelse af någonting beant, någonting hemtrefligt, som hvarken ängsar eller plågar sinnet med fordringar på högre istorisk bildning eller djupare poetisk symati. Det är således landskaper och sjöstycken, vilka fortfarande spela första rollen inom vår onst och vid vår årliga konstutställning. Att et i år liksom alltid är Skovgaard, Kyhn, kump, Neumann, Sörensen samt bland de yngre hr. Bache, Zacho, Rasmus Eidersen och Aagaard, om stå i första ledet, behöfver väl icke omelas. Men vid sidan af dessa börja äfven anra att framträda. Inom marinmåleriet ha vi ålunda Holger Drachmann, som med lif, lust sn — — 9OB — DD — O rr mm Am ÅA MM mm del