——— —— af hvarandra. Eit litet fönster med rutor af en obestämd grönaktig färg tillät en svag skymning sprida sig i rummet och gjorde det möjligt att urskilja några trasiga klutar på ett bord, och på den motsatta sidan en melankolisk fördjupning i väggen, en episel, som såg ut att lefva i en tröstlös skilsmessa lika mycket från allt slags bränsle som från alla slags födoämnen. För öfrigt tjenstgjorde hela detta rum som ett hotell i smått. Det utbyrdes för en ringa penning till nattlogis, hvaremot rhotellförestånderskan sjelf, en äldre qvinna jemte två mera Det skilde sig i flera afseenden från det förra; för det första var här nästan kolmörkt — den stackars qvinnan hade ej råd att beetå sig en sådan lyxartikel som ett fönster och vidare fanns här utbredd en lukt af mer eller mindre mögliga äpplen, hvilket alltid utgjorde en behaglig omvexling från det första rummet, der de smutsiga klutarne hade varit parfymspridarne. Qvinnans yrke var selgekjerlingens. Hon böll sig för öfrigt dold i mörkret, som skymde henne lika väl som hennes fattiga bohag. Der stod en bred klumpig säng med något halm (jag tror nästan att det var derifrån äpplelukten kom) och en dyna af säcklärft. Om denna säng kunnat tala, hvilka förfärliga historier skulle hon icke berättat om vidriga orgier, om sönderslitande veklagan! Jag råkade med banden stöta till en rankig trästol; från en vrå hörde jag då ett jämrande, som från ett spädt barn, en bit spegelglas blinkade emot mig mellan en hop annat skräp, samladt på ett upphöjdt föremål, förmodligen ett bord, och på väggen upptäckte jag en jemförelsevis talrik samling af små värdelösa taflor. Denna sistnämnda prydnad påträffade jag för öfrigt nästan öfverallt på min vandring; der dessa fattades var hungersfasta pensionärer bodde i rummet nästintill.