för egen konaumtion, och att de vid sådan import skola utöfver tullafgiften erlägga den skatt, som genom förordningarne 1871 och 1872 blifvit lagd på denna nödvändighetsartikel. Det återstår visserligen att hoppas, att stadgandet rörande afgifterna för lyxtändstickor kan gälla äfven säkerhetständstickor, men äfven om denna avaga förhoppning vore grundad och att koncessionärerna således finge införa säkerhetständstickor mot erläggande af den i traktaten med Sverige-Norge bestämda tullafgiften, så qvarstår dock, att våra svenska exportörer endast hafva en enda afnämare i Frankrike, och man må bekänna, att den medgifna införselfriheten då betyder bra litet. Vi upprepa, att vi icke känna till, hvad den svenska beskickningen i Paris gjort för att bevaka vår rätt, men äro benägna att tro på hennes aktningsvärda bemödanden och att saken bedrifvits med all den energi, af hvilken hon varit mäktig. Att man ingenting kunnat uträtta, eller åtminstone, såsom det synes, bra litet, är emellertid rätt nedslående, isynnerhet om den österrikiska regeringens representant haft större framgång och sriheten från den ytterligare afgiften tillkommer endast den österrikiska lyxvaran, men icke svenska säkerhetständstickor.